Månadens spel – maj 2017

Mario Kart 8 Deluxe (Switch)

Månadens med god marginal mest spelade spel. Har sannolikt spelat lika mycket Mario Kart som alla de andra spelen tillsammans. Ni som läste mitt inlägg förra månaden vet att april månad slutade med en cliffhanger: min router ville inte släppa ut Switchen på internet, och min sköna Mario Kart-online helg gick i stöpet. Redan den andra dagen i maj fick jag dock hjälp av en datorkunnig vän att tämja den trilskande routern, och jag kunde äntligen utmana världen på magisk, galen kart-racing.

Läs mer vad jag tycker om spelet här.

The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Switch)

Efter att The Legend of Zelda: Breath of the Wild varit mitt klart mest spelade spel under mars och april, blev det bara en dag i Hyrule den här månaden. Ja, det var den första maj när jag inte kunde gå online med Mario Kart som jag skippade att åka kart i min stackars ensamhet, och istället färgade mina kläder och jagadesyrsor i skogen istället.

Forza Motorsport 4 (Xbox 360)

Besatt av Mario Kart beslutade jag mig för att plocka fram min ebayköpta Xbox 360-ratt ur garderoben, och äntligen testa vad den går för. Forza Motorsport 4 fick äran att bli det första spelet. Spelet har en väldigt skön körkänsla, och många vettiga inställningar för få precis rätt utmaning för en nybörjare. Trots att det var tio år sedan jag spelade med ratt senast, så föll det hela sig hela naturligt. Den förra ratten jag spelade med hade dock inte force feedback, så det var lite ovant i början hur den skakade och krängde och hade sig.

Forza Horizon (Xbox 360)

Nästa spel för min Xbox 360-ratt. Trots att Forza Motorsport 4 ska vara simulation och Forza Horizon ska vara arkad, så gick min första timme med 4:an mycket bättre än första timmen med Horizon. Trots att jag använde samma inställningar i båda spelen, så lyckades jag inte alls styra bilen i Horizon. Jag sladdade åt helvete i varje sväng, och stod mest bara och snurrade runt, runt med bilen på vägbanan. Huvudproblemet verkar vara att jag vill dra betydligt mera i ratten än vad spelet vill att jag ska göra. Jag tycker det känns helt fel att vara försiktig med ratten – en ratt ska man väl dra och slita ordentligt i?

Och vem fick för sig att de skulle dubba spelet till svenska? Att dubba ett fantasyspel är en sak, för alla jordens språk är väl lika orimliga att de ska prata i fantasyvärlden. Men ett spel om en amerikansk bilfestival där alla talar svenska? Jisses! När spelet dessutom har 12-årsgräns undrar man vem tusan dubbningen vänder sig till?

Säkert ett bra spel, men min första timme var en massa ofrivillig komik, både på banan och vid sidan om.

Ultra Street Fighter IV (PS4)

Spelmässigt är det här ett av de absolut bästa spelen jag någonsin spelat, och designen är fantastisk, men innehållsmässigt är det rätt tunt. V:an har fått en massa kritik för att det ska vara innehållsfattigt, men det har betydligt mer innehåll än det här spelet. Var är story-läget? Var är tutorialen? Var är karaktärsguiderna? Nu gör det inte så mycket då det är superkul att spela, men lite mer innehåll hade inte skadat.

Street Fighter V (PS4)

V:an sägs vara mer lättspelat än IV:an och det stämmer för Cammy i alla fall. Det är betydligt enklare att få igång en bra offensiv i V:an än i IV:an med henne.

En annan sak som skiljer är att datorn på ”medel” i IV:an kan bjuda på rätt tufft motstånd, men i V:an får den varken till någon offensiv eller defensiv att prata om. I V:an behöver man inte ens lära sig specialattackerna för att röja sönder datorspelaren på ”medel”. Dock rör sig datorspelaren mer som en verklig spelare i V:an – i hur den stegar fram och tillbaka och försöker hitta rätt avstånd, och hur den hoppar in vid rätt tillfälle – än vad datorspelaren gör i IV:an.

Förutom Cammy har jag också spelat med Laura. Hon har verkligen en annan stil, med mycket kast och mycket närhet, än hur jag brukar spela, men intressant att testa just därför. Tänkte jag skulle träna upp mig på åtminstone två karaktärer innan jag går online. Då är det dags för förnedringen att ta vid.

Street Fighter X Tekken (Xbox 360)

Jag rycktes med så mycket av min Street Fighter-vanvettet att jag tog och testade det här också. Jag kör med Cammy och Sakura i IV:an, så jag tänkte att de skulle kunna bilda ett riktigt dödligt tag-team i det här spelet. Dock körde jag fast redan i tutorialen när jag skulle sätta den lättaste combon. Jag har gjort stora framsteg som fightingspelare sedan jag inledde min gå-från-usel-fightingspelare-till-halvbra-kämpe plan, men jag har fortfarande inte lyckas sätta någon dödligare combo i något av spelen. Det där med hundradels-tajming är uppenbarligen inte min bästa sida.

Salamander (PS4)

Min barndoms favoritspel! Så grymt att denna shoot-em-up-klassiker finns att spela till PS4. Folk bara klagar på alla återutgivningar, men jag skulle vilja ha alla mina gamla favoriter till alla moderna format.

Jag njuter visserligen inte på samma storögda sätt som jag gjorde när jag var liten, men grafiken är fortfarande helt otrolig. Det är få 80-talsspel som kan matcha det här mästerverket. De köttiga väggarna är lika ljuvligt grymma som när jag var liten. Ett svårt spel, men inte sadistiskt svårt, utan nu-måste-jag-skärpa-mig svårt.

Minecraft (Xbox 360)

Tutorialen till Minecraft är med god marginal den knasigaste tutorial jag någonsin upplevt. Ett totalt haveri.

Textskyltar som tar tjugo sekunder att läsa och som försvinner efter fem sekunder. Istället för att skyltarna kommer i en viss ordning eller att skyltarna kommer beroende på vad man gör och var man befinner sig, så kör man båda systemen samtidigt, vilket leder till totalt kaos. Har ingen testspelat det här?

Och dessutom får jag ett flertal achievements trots att jag knappt gjort någonting mer än att titta på ett par textskyltar. En achievement för att ta sig igenom en tutorial är standard, men det här? Jag borde väl inte klaga över att bli duschad i poäng, men de kunde väl vänta med achievementsen tills jag faktiskt har börjat spela?

De som skapade den här tutorialen skulle behöva en tutorial för hur man skapar en tutorial. Och jag skulle behöva en tutorial för hur jag ska klara tutorialen. Samt en tutorial för hur jag ska få tillbaka lusten att spela spelet efter den här pärsen till tutorial.

Uncharted: The Nathan Drake Collection (PS4)

Det första Uncharted är ljuvligt både berättarmässigt och spelmässigt, men jag har två problem med det.

Det första problemet är de plattformshoppar- och plattformsklängar-sekvenser som går på tid. Oftast finns det bara ett rätt sätt att lösa problemet och detta sätt är långt ifrån självklart, så det blir ofrivillig komik när man störtar ner i en avgrund om och om igen, bara för att man inte hinner lista ut vad tusen det är för en enda lösning som spelet tycker att jag ska göra.

Det andra problemet, som jag lyckats lösa efter par timmar, är att styrningen är väldigt konstigt inställd i början av spelet, och det har tagit en god stund att ställa in den rätt i menyerna. Och istället för att som i till exempel Halo: Reach inleda med ett par lugna minuter när man kan komma till rätta med styrningen, så är det action på sekund ett. Men nu verkar jag äntligen ha hittat rätt. Hoppas jag inte måste upprepa processen i de andra tre spelen, utan dels att styrningen fungerar bättre, dels att man får chansen att ställa in den precis som man vill ha den innan helvetet brakar lös.

Men det goda med spelet är onekligen gott; härlig story, ljuvligt berättande, fina miljöer och trivsam action (när jag väl lyckades ställa in styrningen det vill säga).

Halo: Reach (Xbox 360)

Och sist och långt ifrån minst har jag återvänt till ett av mina absoluta favoritspel. Efter den ljumma besvikelsen som var Halo 3 avslutade Bungie sin tid med Halo-serien med denna ljuvliga actionkavalkad. Vissa tycker spelet är för deppigt, men jag tycker att det är en väl avvägt berättad undergångsberättelse. Jag recenserade aldrig det här spelet back in the days, så jag tänkte det skulle vara intressant att återvända och se om spelet fortfarande håller måttet. Än så länge gör denna härliga actionresa genom Reach sista dagar det med råge.

Halvtid: Mario Kart 8 Deluxe

Mario Kart 8 Deluxe påminner om Ultra Street Fighter IV på så sätt att spelmekaniken är 10 av 10, men att spelen saknar standardfunktioner som jag förväntar mig att finna. I Ultra Street Fighter IV letar jag förgäves efter ett riktigt story-läge och en genomgripande turorial, och i Mario Kart är det möjligheten att på ett vettigt sätt organisera spelandet med vänner och andra spelare online som saknas.

Man kan inte röstchatta i Mario Kart, man kan inte snabbt och enkelt skicka inbjudningar till personer på sin vännerlista, man kan inte skicka ett meddelande med sin vännerförfrågan för att förklara att man vill spela Mario Kart, man kan inte enkelt kommunicera för sina vänner vilka tider man brukar spela, det finns ingen ”fight request”-funktion som gör att man automatiskt ansluter till en vän när denne också börjar spela Mario Kart, och man kan sätta upp en egen lobby, men inte på ett särskilt flexibelt sätt.

Nu har inte den ökända online-appen haft premiär än, och det är möjligt att alla dessa funktioner kommer att finnas i den. Därför avvaktar jag med en recension av spelet, innan alla dessa onlinebitar har fallit på plats. Men det är fortfarande märkligt att Nintendo tycker att jag ska behöva använda en extern app för dessa grundläggande funktioner, saker som borde vara standard i maskinen och i spelet från början.

Men när man inte försöker kommunicera med någon utan bara sitter och racar är Mario Kart 8 Deluxe ett grymt underhållande spel. Att köra cuper ensam är visserligen som att vara ensam i en stor festlokal, men time trial, mot sin egen eller andras spökförare, är riktigt, riktigt kul. Och att spela online är ett spelmässigt party. Med fyrtioen förare och fyrtioåtta banor att välja mellan är det ingen brist på innehåll. Lägg till massor av fordon, hjul och flygsegel att låsa upp, och det finns många kombinationer av förare och utrusning att testa.

Föremålen som man får under racen har alla sina användningsområden, om man bara håller sig kall och väntar till rätt ögonblick att använda dem. Ett vanligt nybörjarmisstag är att använda föremålen alldeles för tidigt och vid fel tidpunkt. Att boosta rakt över kanten och försvinna ut i evigheten (innan man tålmodigt blir bogserad tillbaka till banan igen) gör ingen glad.

De flesta banorna är snillrikt konstruerade för att maximera spelets underhållning, och de bjuder på drivor av utmaning och spänning. Tre Rainbow Road är definitivt en för mycket, men i övrigt finns det inga banor som skapar en suck hos mig när slumpen väljer dem inför ett online-lopp. Jag tenderar att än så länge föredra de enklare banorna, för de ger mer utrymme att fokusera på kampen mot de andra förarna, snarare än att mest bara koncentrera mig på svåra svängar och kluriga hinder.

När det gäller det spelmässiga har jag bara två saker att klaga på:

Det första är att det är jäkligt irriterande när man blir nerskjuten tre eller fyra gånger på raken utan att man ens har fått chansen att röra sig ur fläcken. Man har en viss tid av skydd när man blivit nerskjuten, men den är jäkligt kort och gör sällan någon nytta. Man ligger trea och blir nerskjuten av den som ligger fyra, och innan man har rört sig en meter, blir man skjuten igen av den som ligger sjua, och så blir man överkörd av den som ligger nia och så ligger man plötsligt tolva och sist utan att man har haft en chans att göra någonting för att hindra detta fall genom fältet.

Efter sådana ”orättvisa” fall brukar man får ersättning i form av en Bullet Bill eller en stjärna vid nästa föremålsutdelning som hjälper en upp i fältet igen, men det är ändå rejält irriterande när det händer. Har man blivit skjuten två gånger på raken utan att man ens rört sig ur fläcken borde spelet kompensera detta med en längre tid av skydd, så att man åtminstone kan få komma igång och få upp farten igen och köra lite, innan man blir nerskjuten för en tredje gång.

Det andra spelmässiga klagomålet jag har är att starten är alldeles för viktig för utgången av racet. Ofta är det två eller tre förare som får en lucka till resten av fältet, och medan klungan saktas ner av alla skjuter på alla och kör över varandra, så kan de tre första förarna, som slipper helvetet där bakom, tämligen obekymrat utöka sin lucka till de övriga. Det är avgörande om man får ett föremål i första kurvan eller inte, och vilket föremål man får, för hur resten av loppet ska gå. Det är olyckligt att de som var bäst i förra loppet alltid får starta först i nästa, då det ger dem en alldeles för bra chans att ta ett föremål i första kurvan och avgöra loppet redan där.

De gånger jag kommit etta eller tvåa online har egentligen alla följt samma mönster: jag har fått en riktigt bra start och kommit bland de två-tre första ut ur andra kurvan. En lucka har bildats till klungan, och jag har kunnat koncentrera mig på kurvtagning och boost i godan ro, nästan som om jag spelat själv, utan att behöva bry mig om mördarkaoset i klungan bakom. Ligger man etta eller tvåa på sista varvet kan man mycket väl kosta på sig två eller tre misstag och ändå gå i mål i täten, men ett enda misstag på första varvet och loppet är i stort sätt kört.

Dessa båda klagomål sänker dock inte spelet på något sätt, och dessutom lär de bli ett mindre och mindre problem desto bättre jag blir på spelet. Även som en klantig nybörjare är varje race i Mario Kart 8 Deluxe är fröjd och jag vill bara fortsätta spela. Det ska bli spännande att se vad som händer när den ökända online-appen slutligen dyker upp; hur det kommer att förändra upplevelsen av att spela online på Switchen.

Så min upplevelse av Mario Kart 8 Deluxe är den samma som min upplevelse av Nintendo Switch överlag: så länge man spelar är det 10/10, men när man inte spelar häpnar man på bristen på standardfunktioner som konkurrerande format har haft i över ett decennium nu.

Månadens spel – april 2017

The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Switch)

Det spel jag spelat mest under månaden. Ett så genomtänkt och välgjort spel har jag sällan spelat. Här finns knappt några transportsträckor utan varje jäkla liten dunge är magisk och spännande. I början var jag alldeles för stressad och slafsade i mig spelet, men sedan insåg jag att det här är ett spel som man ska spela långsamt. Nu går jag varsamt fram, och suger på varje liten karamell som spelet bjuder på. Efter tjugofem timmar är jag fortfarande bara i början av spelet; det här spelet kommer förmodligen att räcka hela året ut.

Det enda negativa jag har att säga med spelet är att Link är så kylig. Det enda som verkar få honom glad är att laga mat. Ja, jag vet att han är en erfaren riddare och att han tappat sina minnen efter den långa sömnen, men det är ändå något obehagligt med hur avslagen han är.

Ultra Street Fighter IV (Xbox 360)

Jag har köpt den officiella guideboken, och jag har tittat på hundra timmar Capcom Pro Tour-turneringar på Capcoms Twitch-kanal, så jag vet VAD jag ska göra och HUR jag ska göra det, och NÄR jag ska göra det. Nu gäller det bara att göra det också. På något sätt.

Uncharted: The Nathan Drake Collection (PS4)

Det är första gången jag spelar ett Naughty Dog-spel, vilket inte är så konstigt då jag aldrig har ägt en PS3, och precis köpte min PS4. Som författare är jag särskilt intresserad av historieberättande i spel, och Uncharted har verkligen ett härligt flyt i berättandet. Filmsekvenser och spelande hänger ihop på ett utmärkt sätt, och här finns inga filmsnuttar som jag vill trycka bort. Kul med ett spel som lever upp till sitt goda rykte! Är förtjust i matinéspel, och det här passar mig perfekt. Samtidigt får det mig att undra: Varför har det aldrig gjorts något Don Rosa-spel? Farbror Joakim och Kalle och Knattarna på äventyr över hela världen, med manus av Don Rosa, och grafiken i Don Rosa-stil. En jättesuccé!

The Witness (PS4)

Vackra färger och smarta pussel blir aldrig gammalt. Med tanke på hur stolt jag kände mig för att jag tog mig igenom Braid utan att FAQ-fuska, så är målet att göra det samma med The Witness. Pusslen i början av spelet har, som sig bör, varit tämligen enkla, men det är ingen vildare gissning att det blir betydligt tuffare längre fram. Det enda negativa är att spelet, med alla dragande av linjer, känns som ett iPad-spel som råkat hamna på TV:n, men i övrigt är det grymt underhållande. Spelet ömsom idiotförklarar mig, och ömsom får mig att känna mig smart, som sig bör med ett pusseläventyr.

Persona 5 (PS4)

Det sjätte spelet någonsin som jag förhandsbokat, och det första som jag köper den rejäla limited edition-utgåvan till. Har man väntat i åtta år på ett spel så har man. De två första timmarna var egentligen bara en enda lång filmsekvens, men har spelet tänkt att räcka i mer än hundra timmar (som 3:an och 4:an gjorde), så är det ett mindre problem. Bristen på sparpunkter i början av spelet gjorde dock att jag kände att spelet skulle passa bättre senare i mitt schema, så jag beslutade att spara resten av spelet till sommaren.

För övrigt har jag på fullt allvar börjat att använda väskan som följde med spelet. Ska man ha valuta för pengarna så ska man!

Mario Kart 8 Deluxe (Switch)

Det sjunde spelet någonsin som jag förhandsbokat. Kände inget större hajp innan, utan köpte det mest för att få testa hur det är att använda Switchen till onlinespel. Men när jag började spela… Oj, oj, oj, vad skoj det är. Och så vackert. Precis som The Witness är det ett spel som visar vilket underverk fina färger kan göra med ett spel. Och jag blev så lycklig över att min favorit Toadette är med! Har inte sett henne i en enda trailer eller på någon promotionbild, så jag var orolig att de hade skippat henne, men hon är med, lika skojig som alltid!

Så snart jag försökte spela online förvandlades dock min sköna Mario Kart-helg till ett router-inställnings-helvete. Lördagen gick åt att läsa forumtrådar och guider för att försöka förstå vad jag skulle göra, och söndagen gick åt att pilla i routerns inställningar utan att för den sakens skull lyckas lösa problemet. Det blev en märklig diskrepans mellan hur glada och lyckliga alla är i spelet och hur sur och irriterad jag blev av alltihopa.

Tummen upp för spelet. Tummen ner för Switchen och/eller min router.

Switch – den stora revanschen för lokal multiplayer?

Mina vänner och jag älskade Burnout 3, men vi var sura på att bara två spelare samtidigt kunde tampas på delad skärm. ”Men snart kommer Xbox 360,” sade vi, ”och då kommer vi att kunna spela fyra samtidigt! På samma TV!” Men så blev det inte. Burnout Paradise var bara för en spelare. Istället var det skräddarsytt för att man skulle spela med andra online.

Det här är storyn för Playstation och Xbox de senaste båda generationerna. På Gamecuben och original-boxen gick det alldeles utmärkt spela som fyra soldater på delad skärm i Conflict-spelen. När samma typ av militärgäng-på-äventyr-spel kom till den betydligt kraftfullare Xbox 360:n i formen av Battlefield: Bad Company var det plötsligt bara en spelare som gällde. Trots att upplägget och storyn skrek fyra spelare. Anledningen var förstås den maffiga grafiken. Hellre snygg grafik än att fyra vänner kan spela tillsammans, för snygg grafik ser bra ut på promobilder och trailers.

Att spela flera vänner i samma soffa har knuffats undan, till förmån att en ensam spelare i sin ensamma lägenhet ska spela online med andra ensamma spelare. Det sägs att spelvärlden blir allt mer social, och nog postas det spelbilder och spelvideor i sociala medier som aldrig förr, men spelen har allt mer anpassats för ensamma människor. Det är inte längre din bästa vän som är din bästa vän, utan Let’s Play-spelaren du följer på Youtube. Till och med Halo-serien gav upp lokal co-op i och med femte delen, efter att detta hade varit det främsta sättet att att uppleva serien i alla dess tidigare delar.

Även Nintendo har gjort sig skyldiga till de hårda tiderna med sin Wii U. Visserligen fanns det spel till maskinen där en spelare kunde använda Wii U-kontrollen och de andra Wiimotes, men att skapa en maskin där bara en spelare kan använda kontrollen som faktiskt är menad för maskinen var ett självmål av Nintendo.

Men nu har Nintendo gjort bot och bättring. De är beredda att än en gång staka ut sin egen väg, och har inte missat hur Sony och Microsoft spottat på lokal multiplayer. Switchen är byggd från grunden för att flera spelare kan njuta av den. Mest spännande är den nya variant där två spelare tar var sin Joycon och spelar tillsammans på samma bärbara maskin. Det möjliggör multispelande för två personer var som helst, när som helst, med bara en maskin. Men det mer traditionella upplägget att flera spelare med var sin bärbar maskin samlas och spelar tillsammans stöds förstås också. Liksom att spela flera personer på delad skärm på TV:n.

Scenariot att en familj köper en Switch till barnen, men att barnen snart vill ha en varsin Switch för att spela tillsammans är förstås inte en möjlighet som Nintendo har missat. Möjligheten att sälja flera konsoler till en och samma familj är förstås guld för Nintendo, och en av anledningarna till att man satsar på lokal multiplayer.

 

Bland spelfloran hittar vi Snipperclips, ett pusselspel där två spelare ska samarbeta. Vi hittar Super Bomberman R, som erbjuder två spelare co-op i storyläget och åtta spelare mot varandra i battle-läget. Vi hittar pusselspelet Puyo Puyo Tetris för fyra spelare samtidigt. Vi hittar F-Zero-substitutet Fast RMX, för fyra spelare på delad skärm. Vi hittar Splatoon 2 och Mario Kart 8 Deluxe, som ska motivera oss att betala för Switchens onlinetjänst, men som också går att spelas lokalt om man lyckas samla ihop ett nog stort gäng. Lägg till att sportspelen kommer att ha fokus på flera spelare tillsammans, och att det kommer flertalet fightingspel som ARMS och Ultra Street Fighter II, och Switchen är en konsol att njuta av tillsammans med en vän eller partner.

Och tänk på att det här bara är konsolens första stapplande steg. Om dessa spel blir succéer, vad kommer vi då att få se härnäst?

 

Visst kommer det massor av spel för en spelare, inte minst storspel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Super Mario Odyssey, men fokuset från Nintendo har handlat om att vi ska ha det roligt tillsammans igen. Ett partyspel för två spelare som 1-2-Switch kanske inte tillhör årets hetaste titlar, men Nintendos fokus på lokal multiplayer visar att  tiden då vi satt ensamma framför TV:n och hade det trist snart är över.

Varför jag för första gången har förhandsbokat en konsol

Under en längre tid har jag varit på jakt efter en ny bärbar spelmaskin, något som är lite kraftfullare än min Gameboy Advance SP. Men varken Vitan eller 3DS:n hade något större urval av spel som jag var intresserad av. Vitan hade Persona 3 och 4, och 3DS:n ett par standard-Nintendo-spel som inte fick blodet att rusa. Så vilken av dem skulle jag köpa?

Men denna vånda fick ett abrupt slut när Nintendo utannonserade sin nya maskin Switch, och jag tänkte: den ska jag ha! En läcker, bärbar konsol som dessutom går att koppla till TV:n och fungera som stationär konsol; den fyllde precis mina behov.

Det har framförts kritik mot Switchen för bristen på spel, men det har redan innan premiären utannonserats mängder av titlar som jag är intresserad av. Hetast på min lista är bondesimulatorn Stardew Valley. Det bara måste bli underbart i bärbart format! Spelet har fått massor av fin kritik till andra format, och dess förebild Harvest Moon är mitt favoritspel till Gameboy Advance, så Stardew Valley har alla möjligheter att bli mitt nya älsklingsspel.

Förutom Switchen har jag bland premiärspelen förhandsbokat det allmänt efterlängtade The Legend of Zelda: Breath of the Wild. The Legend of Zelda: The Wind Waker var det allra första spelet jag någonsin förhandsbokade, till min nyköpta Gamecube back in 2003, så det är en cirkel som sluts. Alla förväntar sig att The Legend of Zelda: Breath of the Wild kommer att bli ett mästerverk, så det är minst sagt höga förväntningar som läggs på skaparnas axlar. Men med en öppen värld inspirerad av så väl 10-talet storspel som det allra första Zelda-spelet från 1986, så finns alla förutsättningar för ett spännande och färgsprakande äventyr.

Jag är en av många som var intresserade av storspelen till Nintendos förra stationära konsol, Wii U, men som aldrig skaffade maskinen på grund av den hemska handkontrollen. Handkontrollen såg stor och motbjudande ut, och konceptet att både spela både på TV:ns skärm och handkontrollens skärm samtidigt intresserade mig inte. Switchen har funktioner som rörelsekontroll och HD-rumble, men inget som känns som onödiga gimmickar. Det är en tydlig handburen maskin och en tydlig stationär maskin i ett. Därför gör Nintendo helt rätt om de konverterar så många Wii U-spel det bara går till Switchen, då det finns många som var intresserade av spelen men inte av maskinen, och gärna spelar dessa spel till sin nya Switch.

Den första av dessa konverteringar är Mario Kart 8 Deluxe, som är en uppdaterad version av Wii U-spelet med snyggare grafik, all DLC och med battle-läget i en välkommen comeback till spelserien. Jag har aldrig spelat Mario Kart 8, men har haft massor av kul med föregångarna Mario Kart: Double Dash och Mario Kart Wii, så det här blir ett givet köp.

Ett annat spel som känns som ett säkert köp är Splatoon 2, uppföljaren till det uttrycksfulla succéspelet till Wii U. Onlineskjutare handlar oftast om soldater som skjuter på varandra eller på rymdvarelser och monster, så det ska bli intressant att äntligen få spela Nintendos variant där stridslystna barn skjuter färg på varandra och omgivningarna. Ett, om ni snälla nog att ursäkta uttrycket, mycket färgstarkt spel.

Ett annat spel som redan finns på min inköpslista är Disgaea 5 Complete. Det är ett animegalet taktiskt rollspel, som släpps strax efter premiären. Jag har bara spelat det första spelet i serien, men det gillade jag, och det här verkar vara ett perfekt spel att variera med Zelda.

Det sista spelet som känns som ett givet köp är Switch-versionen av The Elder Scrolls V: Skyrim, som kommer till hösten. De trendkänsliga tycker förstås att det är opassande att hetsa upp sig över ett sex år gammalt spel, som redan kommit till massor av andra format, men jag har aldrig spelet det förut, och det verkar perfekt att uppleva denna vida, vilda värld i bärbart format.

Som du kanske märker kommer jag (förmodligen) att främst använda Switchen som en bärbar maskin. På TV:n kommer jag att spela AAA-spektakel till Playstation 4 och min kära gamla Xbox 360, medan Switchen får stå för de rena spelen.

Många unga gamers har klagat på att det inte kommer några AAA-spektakel till Switchen. Jag tycker att Nintendo gör rätt som prioriterar de rena spelen. Det finns så många Call of Duty och Uncharted och Gears of War som exploderar och brummar och har sig till PS4 och Xbox One, så det räcker väl? Är det inte bara bra att Switchen bjuder på något annat?

Så den där bristen på spel som många klagat på kan jag inte se. Förutom redan nämnda spel hittar jag bland de hittills nittio utannonserade spelen många spel som mycket väl kan komma att fånga mitt intresse och min plånbok när de släpps.

Vi har plattformsäventyr som Super Mario Odyssey, vi har rollspel som Xenoblade Chronicles 2 och Tales of [Någonting], vi har fightingspel som ARMS, BlazBlue och Ultra Street Fighter II: The Final Challengers, och vi har sportspel som FIFA och NBA 2K18. Dessutom har vi förstås Minecraft, som jag gärna spelar i bärbart format, och ett pusselspel som Puyo Puyo Tetris för fyra spelare.

Framför allt ARMS har en stor chans att bli en sleeper hit, med sin underbara design och skojiga angreppsvinkel på kampsportsgenren med de förlängbara armarna. Lägg till att det mycket väl kan komma något för mig obekant spel och få höga betyg av spelpressen och bloggare och fånga mitt intresse (Snipperclips, kanske?), och läget på spelfronten ser ljust ut.

Visst, är man en sådan intensiv spelare som klarar Zelda på tre dagar och Super Mario på en helg, så kanske man tycker att det är glest mellan spelen. Men Nintendo kan ju inte släppa ett egenproducerat storspel i veckan, hur mycket de än skulle vilja.

Och andra kräver att det bara ska komma exklusiva spel till Switchen, samtidigt som de kräver att alla stora PS4 och Xbox One-spel också ska komma till maskinen, och den ekvationen kan ju ingen tänkande människa få ihop.

Jag brukar alltid vänta ett par år med att köpa en konsol. Anledningarna är flera. Först och främst har det hunnit komma en stor del bra spel, så att det finns ett rikligt utbud av toppenspel att välja emellan. Då slipper man problemet att man i inledningen av en konsols levnad dumköpa en massa spel som man egentligen inte vill ha, bara för att det inte finns någonting annat att spela. Dessutom har konsolen hunnit komma i en förbättrad utgåva som är mindre och tystare, konsolen har fått nya roliga färger, priserna på spelen har sjunkit och konsolen har förmodligen även den hunnit sjunka i pris.

Med Switchen gör jag ett undantag. Det har redan nu utannonserats så mycket spel som jag vill ha, att det känns som ett säkert köp. Det kommer förmodligen att bli en märklig upplevelse att gå direkt från min Gameboy Advance SP till en Switch (jag har ingen smartphone som jag spelar på), och det är en upplevelse jag verkligen ser fram emot.

Det var de positiva aspekterna med Switchen, de saker som gör att jag för första gången förhandsbokar en konsol. I nästa inlägg kommer jag att gå igenom de mindre muntra aspekterna med maskinen, och Nintendos bitvis besynnerliga PR-beteende, som skapar en viss oro för maskinens framtid.

Vi hörs!