Rent Spel flyttar till 2up!

Efter bara ett par månader är det dags för Rent Spel att stänga igen. Nej, det är inte så sorgligt som det låter: jag flyttar mitt bloggande till den eminenta spelsajten 2up!

Det är roligare när man är flera, och mitt skrivande kommer att bli ännu bättre, ännu mer personligt och ännu mer vildsint när jag har ytterligare ett par skarpa pennor att stångas med och inspireras av.

Så fortsätt att följ mitt skrivande, och alla de andra, på 2up!

Mina inlägg på 2up so far:

Att förlora med stil (10 Juli 2017)

Köplust (17 juli 2017)

Annonser

Det bästa och sämsta på E3 2017

Roligare än julen och festligare än midsommar; E3 är över för den här gången, och det är dags att sammanfatta årets tillställning. De flesta verkar tycka att årets E3 var en lätt besvikelse, som inte levde upp till tidigare år. Man anser att varken Microsoft, Sony eller Nintendo levererade vad man hade förväntat sig. Jag hade dock inte så stora förhoppningar att vi skulle få se hundra häftiga nya spel, så jag tycker att det var en helt okej tillställning som det bjöds på.

Här är årets toppar och dalar:

Årets besvikelse: Beyond Good & Evil 2

E3 2003 var det första E3 som jag följde som nybliven gamer. Det var en helt annan värld, innan YouTube, innan Twitch. Då fick man köpa ett par speltidningar månaden efteråt för att få veta vad som hade hänt, och trailers och spelsekvenser fick man se på den DVD som förhoppningsvis följde med tidningen.

Vinnaren på E3 2003 var, för min skull, tveklöst Beyond Good & Evil. Spelet såg helt fantastiskt kul ut. Ett actionäventyr i tredje person med en cool kvinnlig fotograf och en tjock gris och en massa härliga miljöer och stora härliga monster och stavviftande på en främmande planet.

När spelet väl dök upp till Gamecuben i början av 2004 köpte jag det direkt, och förväntade mig ett actionäventyr i klass med Wind Waker. Men så roligt skulle vi inte ha det. Styrningen var rätt spattig, och saknade tyngd i så väl story som spelmoment. Det var roligt att fotografera, det är alltid roligt att fotografera, men i stort var spelet en besvikelse.

Spelet sålde också dåligt, då det hamnade i skuggan av Ubisofts eget Prince of Persia: The Sands of Time. Men det hade sina trogna fans som älskade spelet och tappert väntade på en uppföljare. En uppföljare som på grund av den dåliga försäljningen aldrig dök upp. En uppföljare som med tiden hamnat i samma legendariska sällskap som andra hejdlöst försenade/efterlängtade/inställda/ryktesomspunna titlar som Half-Life 3, Duke Nukem Forever, Shenmue 3 och Final Fantasy VII Remake.

Trots att jag aldrig uppskattade originalet så där jättemycket var det dock varit svårt att inte ryckas med i hajpen och legendstatusen som bara växt sig starkare kring spelet för varje år. Men när spelet till slut uppvisades på årets E3 är det svårt att inte tänka – var det allt?

Trailern ser ut som om någon hade tagit en bortklippt scen från Star Wars: Episode I och dubbat in en massa svordomar och lagt upp klippet på Youtube. Precis som första spelet så är designen av världen synnerligen trivsam. Till skillnad från första spelet är dock karaktärsdesignen helt bedrövlig. Jag skulle hellre spela ett spel med Jar Jar Binks i huvudrollen än den här apan.

Trailern för Beyond Good & Evil 2 är bland det minst originella jag någonsin sett. Ett par ”coola” skurkar som lurar en annan skurk? Nej, det har vi aldrig sett förut. Ett par ”coola” skurkar som jagas av en massa poliser, men utan några som helt problem spränger alla poliserna i luften och kommer undan utan en skråma på överarmen. Oj, så nytt! Och ett jättelikt rymdskepp, och en ”cool” kapten, och en karta över ett mystiskt stjärnsystem, och allt är som vanligt.

Med god marginal E3s stora besvikelse.

Årets överraskning: Starlink: Battle for Atlas

Ubisoft kunde dock leverera ett rymdspel som faktiskt såg roligt ut att spela också! Snabbt omdöpt av internet till No Man’s Skylanders, så är Starlink ett spel där man flyger runt bland planeter och skjuter på monster med hjälp av leksaksrymdskepp, som man själv bygger ihop och scannar in i spelet.

I vanliga fall är jag starkt allergisk mot allt vad amiibo och leksaks-TV-spel heter, men det här spelet ser fantastiskt mysigt ut och leksaksskeppen verkar rejäla och är härligt designade. Striderna som uppvisats har kanske sett något odramatiska och statiska ut, men med tanke på att spelet ska släppas först nästa höst finns det massor av tid att fixa till allt.

Jag vill ha!

Årets licenstolkning: Dragon Ball Fighters Z

E3s näst ljuvligaste överraskning var Dragon Ball-spel nummer hundratjugotre i ordningen, ett spel som dock ser mer intressant ut än de hundratjugotvå första spelen tillsammans. Kombinationen av Arc System Works, som ligger bakom 2D-fightingklassiker som BlazBlue och Guilty Gear, och Dragon Balls värld och karaktärer är lika självklar som genialisk.

Släng in lite inspiration från Marvel vs Capcom-spelen, och den här spelet ser helt fantastiskt ut, med sina tre mot tre-strider. Jag har länge velat skaffa ett Dragon Ball-spel, ett spel där en av mina fiktiva favoritvärldar verkligen kommer till liv, men alla spel jag tittat på, de senaste Xenoverse-spelen inte minst, har sett helt bedrövliga ut. Som om det var leksaker och inte levande kämpar som gjorde upp med varandra.

Men Dragon Ball Fighers Z verkar vara svaret på min längtan. Det måste väl ändå vara spelet som jag har väntat så länge på?

Årets förälder: Kratos

Jag har inte spelat något av de tidigare God of War-spelen, men jag tänkte jag skulle ta och testa de första två spelen nästa gång jag plockar fram min PS2, så jag får se vad de här spelen egentligen går för. Spelmässigt har deras tredjepersonaction alltid lockat mig, även om den parodiskt (?) överdriva macho-estetiken aldrig lockat mig.

I det nya spelet verkar man ha skruvat ner det överdrivna muskelknutteilskan och istället satsat på ett djupare drama omen far och en son. Egentligen borda alla varningsklockor ringa här, att gå direkt från dum action till djupt drama brukar aldrig fungera, men av de trailers som visats från spelet verkar man ha tittat exakt rätt balans mellan köttig monsterslakt och varsamma ögonblick.

Det är oklart om Kratos någonsin kommer att vinna priset som Årets Far, men när man vandrar omkring i den monsterfyllda nordiska snön, så är han förmodligen rätt axel att stödja sig mot när de jättelika, vanvettiga fienderna börjar att attackera från alla håll.

Årets comeback: Samus Aran

Om vi bortser från Metroid Prime: Federation Force och Metroid: Other M (och det gör vi ju) så är det tio år sedan det senast kom ett riktigt Metroid-spel (i form av Metroid Prime 3). Något nytt 2D-Metroid har vi inte sett sedan 2004 (i form av Metroid: Zero Mission).

Här kan vi förstås påpeka att Metroid: Samus Returns är ett 2.5D-spel och inte det 2D-spel vi längtat efter, att spelet görs av MercurySteam vars tidigare 3DS-karriär inkluderar det sågade Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate och att Metroid Prime 4 inte utvecklas av Retro Games utan av ett helt nytt team som aldrig gjort något spel förut.

Eller så kan vi bara konstatera: Samus är tillbaka!

Årets bästa spel med sämsta trailer: Anthem

Anthem inledde årets spelhögtid med ett av årets E3s konstigaste ögonblick. Istället för att spelet avtecknades på EA:s presskonferens, så fick vi en trailer som berättade att vi skulle få en trailer från spelet på Microsofts presskonferens. Man vet att man befinner sig i spelvärldens hjärta när man får en reklamfilm för en reklamfilm. Men är det hajp så är det hajp.

Och betydligt knasigare skulle det bli. Anthem visade sig vara något slags Destiny-aktigt-online-tjo-hej med goda doser Mass Effect, Star Wars, Halo och Marvel i mixen. Inget konstigt med det, inget konstigt alls. Alldeles för lite konstigt måste Bioware har tänkt, och om inte spelet är konstigt alls så får trailern vara konstig istället (som det klassiska ordspråket lyder), så man såg till att hyra in ett gäng skådespelare som fick låtsas att de genomförde en online-co-op session i trialern. En cringe-tät tillställnings cringeaste ögonblick var ett faktum.

Det var inte att skådespelarna var för dåliga som var problemet, utan att de var alldeles för bra. Alla som någonsin spelat online vet att det är svordomar, förvirring och panik, inte perfektion och vita leenden. Anthem-trailern ville förmodligen vara avslappnad och inbjudande, men kändes obekväm som en tvålreklam. Man fick lätt uppfattningen om att spelet handlade om ett par karaktärer som spelade online-spel i spelet, vilket det nog inte handlar om, om det nu inte är spelets stora twist? All reklam är bra reklam, sägs det, men allt för perfekt reklam kan vara dålig reklam.

Men spelet ser fantastiskt ut.

Årets snyggaste grafik: The Last Night

Först handlade diskussionen om The Last Night om spelets fantastiska pixelgrafik, sedan handlade den om de tveksamma uttalande om kvinnor och feminism som skaparen Tim Soret gjorde på Twitter för ett par år sedan, och sedan handlade diskussionen om den fantastiska pixelgrafiken igen.

Det är bra att spelvärldens alla smutsiga sidor lyfts fram och tvingas genomgå offentlig debatt, men det jag finner underhållande är att det i många fall är samma människor som driver ståndpunkten att spel är konst som samtidigt driver frågan om att spelvärlden ska bli mer inkluderande för minoriteter och andra (i sammanhanget) marginaliserade grupper.

När man öppnar spelvärldens fönster på bred gavel för den fina konsten verkar man helt ha missat att litteraturhistorien och konsthistorien är fylld av praktsvin, vars kommentarer om kvinnor, judar och utsatta minoriteter får Tim Sorets twittrande att framstå som det är Anita Sarkeesians betydligt mer feministiska syster som varit framme.

När man ropar efter bojkott för att Soret inte gillar den senaste tidens feminister verkar man ha missat att en av huvudpoängerna med konsten är att den ska vara upprörande, omskakande, provocerande och obekväm.

Ser vi The Last Night som en ren underhållningsprodukt så kan vi mycket väl uppmana till bojkott, ungefär som vi skulle bojkotta en ICA-handlare som gjort rasistiska uttalanden, men om vi ser The Last Night som ett konstverk så blir situationen betydligt mer komplicerad.

Det är inget märkligt att någon skriver en roman som handlar om en framtida feministisk diktatur, så varför skulle det vara något konstigt med att någon gör ett spel på samma tema? Eller att det skulle kunna vara intressant och uppfriskande att spela ett sådant spel? Att spela eller läsa om något som inte är politiskt korrekt för stunden?

Man vill gärna tro att om den fina konsten bara tar över spelvärlden så kommer alla spel enbart att innehålla transsexuella karaktärer, men verkligheten ser inte riktigt ut så. Konst handlar om estetisk höghet, inte att ha rätt politisk åsikt. Vad som är estetiskt tilltalande och vad som för dagen är politiskt korrekt är sällan samma sak.

Bara för att det går att göra en film som handlar om Hitlers väg till makten eller skriva en roman om en pedofils desperata jakt på mellanstadiebarn, så menar jag inte att det nödvändigtvis vore önskvärt att man gör spel på samma tema. Spel är till skillnad från andra medium interaktiva, vilket skapar en något annorlunda situation. Men jag menar att om man bestämmer sig för att spel är konst, så måste man också acceptera att det släpps spel som går helt och hållet emot ens egen politiska och moraliska världsåskådning. Att det görs spel som har ”fel” åsikt, vare sig det är medvetet från skaparna eller inte.

Och att man måste vara beredd på att de ekonomiska svin som redan finns i spelvärlden kommer att följas av de konstnärliga svinen, som lärt sig att de kan behandla andra människor som skit för att det alltid finnas andra människor som älskar deras konst som står på tur för att också bli behandlade som dynga.

Och ja, grafiken ser helt fantastisk ut.

Årets co-op: A Way Out

EA hade kanske inte så mycket mer än sport att visa upp (och det är inte fy skam) på sitt för-E3-spektakel, men varje år visar de upp ett nytt svenskt indie-spel och i år kom turen till Josef Fares A Way Out. Ett spel helt byggt på co-op på delad skärm är vi inte bortskämda med. I spelet ska du, och din kompis, fly från ett fängelse, och när ni flytt från fängelset ska ni fortsätta att fly.

Josef Fares första spel Brothers: A Tale of Two Sons är ett spel som vissa älskar och andra hatar, så det ska bli intressant att se om A Way Out delar spelvärlden på samma sätt. Jag är i alla fall väldigt sugen på att fly från det hårda livet i fängelset tillsammans med en kompis nästa år.

Årets e-sport: Splatoon 2

För att ett spel ska vara njutbart att titta på som e-sport krävs det tre saker:

1) Det ska vara lätt att begripa vad som händer och varför det händer.

2) Det ska vara spännande, och inte ha en massa utdragna partier där inget händer.

3) Det ska inte kännas som att man tittar på ett TV-spel utan som att man tittar på ”något annat”.

Under E3 hade Nintendo tre turneringar av mer eller mindre jippoartad karaktär: Splatoon 2, Pokkén Tournament DX och ARMS.

Pokkén Tournament var inte så jätteroligt att titta på. I grund och botten är det ett rätt traditionellt 3D-fightingspel, med allt vad de innebär, men det är lättare som åskådare att titta på när två mänskliga varelser slåss än när två Pokémon slåss. Det är enklare att förstå vad den mänskliga kroppen gör än vad en snurrade Pokémon håller på med. Mest av allt bestod matcherna av att den ena spelaren gjorde en massa specialattacker med en massa ljuseffekter och den andra blockade, och den andra spelaren gjorde en massa specialattacker med en massa ljuseffekter och den första spelaren blockade.

ARMS var betydligt roligare att titta på, inte minst av den enkla anledningen att det var betydligt enklare att förstå vad som hände och varför. Med tanke på att deltagarna knappt hade testat spelet innan kan man tänka sig att det blir ännu roligare, och ännu mer spännande, när proffsspelarna lärt sig alla finesser och taktiker.

Roligast att titta på var dock Splatoon 2. Trots att jag aldrig har spelat det första spelet, eller tittat på någon match från det spelet, är uppenbart vad spelarna gör och varför de gör som de gör. Två lag om fyra spelare och en massa färg som ska täcka banan, och fyra olika spellägen. Lätt att hänga med och lätt att förstå.

Matcherna böljar också fram och tillbaka, och en comeback är alltid nära, så inte förrän ända i slutsekunderna kan man säga vem som ska vinna.

Dessutom, och det här är det viktigaste av allt, att titta på Splatoon 2 känns inte som att titta på ett TV-spel, utan som ”något annat”, något eget.

När jag tittar på Pokkén-turneringen glömmer jag aldrig att det är ett TV-spel jag tittar på. Allt är så… TV-spelsaktigt. ARMS är lite bättre, lite mer något helt eget, men med Splatoon 2 dras jag med till en helt annan värld. Jag tittar på en tävling i ”Splatoon 2” och inget annat. Det är inte så att jag får för mig att det som händer är på riktigt, men det som händer är något riktigt, något viktigt, något som är spännande och där utgången har en betydelse.

Efter Ultra Street Fighter IV är Splatoon 2 den roligaste e-sporten jag tittat på. Dessutom är det mitt för tillfället mest efterlängtade spel. Gott så.

Årets spel-vi-inte-visste-att-vi-måste-ha: Mario + Rabbids Kingdom Battle

När mötet mellan Nintendos Mario-gäng och Ubisofts galna kaniner läckte i förväg trodde de flesta att det handlade om något slags minispels-samling eller någon annan form av multispelar-kaos. Istället visade det sig bara ett turordningsbaserat taktiskt äventyr.

Även om de flesta ryckte på axlarna åt Mario + Rabbids Kingdom Battle-ryktet före E3, så charmade spelet de flesta under presentationen av spelet på E3 och hamnade högt upp på många önskelistor efteråt. Det såg vi inte komma i förväg.

Årets precis-vad-vi-önskade-oss-fast-tvärt-om: Monster Hunter: World

Innan E3 utannonserades Monster Hunter XX till Nintendo Switch. Dock bekräftades det bara att spelet skulle släppas i Japan. Många trodde därför att spelet även skulle bekräftas för resten av världen under E3. Istället avtäckte man Monster Hunter: World. Till PS4, Xbox One och PC. Precis vad Switch-ägarna ville ha! Fast… inte alls.

Årets bästa spel som vi inte såg till: Hellblade: Senua’s Sacrifice

Vissa spel får inte den uppmärksamhet på E3 som man förväntar sig. En del spel drunknar i den stora spelfloden, och andra håller sig för fina för att ens visas upp. I år avstod till exempel NHL 18 från att närvara på EAs föreställning, och visade inte upp sig förrän veckan efter E3.

Hellblade: Senua’s Sacrifice är det lovande actionskräckspelet från Ninja Theory, studion bakom Heavenly Sword, Enslaved och DmC: Devil May Cry. Deras specialitet är tredjepersonsaction och att deras spel blir underskattade och inte säljer så mycket som de förtjänar. Hellblade verkar ha mer fokus på skräck och mindre fokus på action än deras tidigare spel, men som tidigare är det stort fokus på att låta en stark berättelse vara ryggraden som går genom spelet.

På Youtube finns en intressant och underhållande bakom-kulisserna-serie som hittills har kommit upp i tjugoåtta, fem till tio minuter korta, avsnitt. Det kan vara den intressantaste dokumentärserien om skapandet av ett spel som jag har sett.

Trots att teamet bara består av femton till tjugo personer och de har en starkt begränsad budget så är deras mål att skapa ett spel som har samma produktionsvärden som ett påkostat AAA-spel. Det är fascinerade att följa hur söker att hitta alternativa lösningar som är mycket billigare, men lika effektiva, som de som de rikare och större studiorna använder.

Ett sätt att tjäna pengar är förstås att låta studions videoredigerare spela huvudrollen i spelet. Det är kul att följa hur Melina Juergens går från att vara en enkel stand-in i de första avsnitten, till att bli spelets stora stjärna i de senare, när de insett vilket intressant ansikte hon har och vilka skådespelartalanger hon bär på.

Då Hellblade: Senua’s Sacrifice är något så riskfyllt som ett vikingaspel om psykisk ohälsa känns det som om spelet skulle kunna bli allt från ett magplask till ett fullträff. Då spelet släpps redan i augusti ska det förhoppningsvis inte helt komma i skuggan av det nya God of War som det delar estetik och spelupplägg med.

Är du det minsta intresserad av bakom-kulisserna-skildringar av spelskapande så bör du ta e titt på den här dokumentärserien. Och spelet… Jag har alltid varit förtjust i deras tidigare spel, så jag hoppas stenhårt på det här!

Årets mest saknade: De exklusiva nya spelen

Förhandssnacket handlar alltid mest om vilka nya spel som kommer att utannonseras. Läser man listor över vad spelarna önskar sig så är det framför allt uppföljare och åter uppföljare, men roligast är det naturligtvis när det kommer helt nya spel, som kan bli nya spelserier. Det var inte mycket av den varan på årets E3.

Nintendos utannonseringar – Metroid, Pokémon, Kirby, Yoshi – gjorde många glada, men särskilt nya kan inte dessa spelserier sägas vara. Sony visade i princip bara spel som varit utannonserande sedan förra årets E3. Och Microsofts förväntade bombmatta av nya spel som skulle visa upp varför Xbox One X inte bara är världens mest avancerade men även världens bästa konsol, blev det ingenting med.

Nintendo brukar mest bara köra på sina klassiska spelserier och Sony hade redan så många storspel utannonserade, så deras brist på nya spel var inte så förvånande, men Microsoft gjorde mig besviken. Microsoft har under den här generationen inte lyckas lansera en enda ny framstående spelserie. Inte en enda. När Aaron Greenberg, general manager för Xbox Games Marketing, efter E3 påpekar att Xbox den här generationen fått minsann både Ryse och Sunset Overdrive inser man hur illa det verkligen står till.

Med tanke på att Xbox 360 är min favoritkonsol genom tiderna är det rejält fiasko att Microsoft inte har fått mig att köpa en Xbox One, X eller inte. När kommer de nya exklusiva spelen?

Årets knasigaste: Super Mario Odessey

En person som inte vet någonting om spelvärlden skulle mycket väl förstå varför spel som Call of Duty: WII och Star Wars Battlefront II är mainstream. Det är andra världskriget och Star Wars, inget konstigt att det lockar många spelare. Men en person som aldrig matats med Marios vansinniga världar och äventyr sedan barnsben – hur skulle den personen reagera på ovanstående trailer? Okej, vi har en fet rörmokare som besätter en dinosaurie och hans mössa är levande och – what?!

Efter hundratals mer eller mindre knasiga Mario-spel trodde vi att vi vant oss med alla tokigheter som spelvärldens störste ikon har råkat ut för. Att vi blivit avtrubbade. Super Mario Odessey visar att vi hade fel.

Årets bästa film: Spider-Man

Är det ett spel? Eller är det en film? Med ett par minuters mellanrum kommer det upp en klassisk Playstation-knapp-ikon på skärmen och man får trycka på en knapp, så det borde var ett spel. Men… Nej, det är nog en film trots allt.

Årets spel: Metroid Prime 4

Vi fick inga spelsekvenser. Inte ens en trailer. Knappt en teaser. Inte mycket mer än en titelskärm. Räckte det? Ja, det räckte.

E3 2017 predictions

Spelarnas egen högtid E3 är snart här, och veckorna innan är tiden för alla spekulationer om vad som kommer att utannonseras under årets spektakel. Här är vad jag tror och hoppas:

Nintendo – vad jag tror

nintendo.jpg

Många tror att Nintendo kommer att släppa ifrån sig ett ösregn av nya titlar på årets mässa, men det är inte särskilt troligt. De har redan ARMS, Splatoon 2, Xenoblade Chronicles 2 och Super Mario Odyssey utannonserade för resten av året och kommer säkerligen att koncentrera sig på dessa, framför allt Odyssey. Men en eller två stora nyheter kommer de nog med.

De flesta förväntar sig att nya (eller möjligen gamla) Smash Bros och Metroid är vad som kommer att avslöjas, och det är rimligt att Nintendo kommer att fokusera på dessa spel, då alla deras andra stora spelserier redan har kommit eller är på väg till Switchen. Visserligen är det ett helt decennium sedan vi senast såg ett riktigt Metroid, men tiden för att det ska komma ett nytt spel i serien är helt rätt just nu. Det skulle göra de trogna fansens redan heta intresse för Switchen ännu mer brännande. Att vi får se Smash Bros i någon form är oddsen ännu mindre på. Nintendo behöver fler spel till sin betal-online-tjänst som ska lanseras nästa år, och här passar ett nytt Smash Bros som handen i handsken tillsammans med Mario Kart och Splatoon 2.

Ytterligare något högprofilspel för onlinespel är inte heller otroligt. Kanske ett som fokuserar på co-op som komplement till alla de andra spelen där vi först och främst spelar mot varandra. Och så blir det rimligtvis ett par spel till 3DS som ingen bryr sig om.

Nintendo – vad jag önskar mig

nintendo 2.jpg

Ett nytt 2D-Metroid och ett nytt 3D-Metroid till Switchen. Kalla det Super Metroid 2 och Metroid Prime 4 eller vad ni vill, men bara ge mig det! Helst skulle jag vilja att de rebootade hela serien och började om med Samus första och andra uppdrag. Då slipper vi den berättarmässiga knut som serien har slagit på sig själv, och Nintendo kan satsa på en stadig våg av Metroid-spel de kommande åren.

Med tanke på att Nintendos betal-online-tjänst kommer att lanseras nästa år, och då det ingår att man får spela diverse NES-spel i den, så borde Nintendo avtäcka sin Virtual Console-tjänst till Switchen snart. Super Metroid och Metroid Prime redan i sommar tack!

I övrigt hänvisar jag till mitt tidigare inlägg Vad saknar Nintendo för en grundlig genomgång om de nya spel som Nintendo borde utannonsera snarast möjligt.

Och sist men inte minst vill jag ha fler Wii U-konverteringar och förbättrade nyversioner av gamla spel. Nya bärbara, fräscha versioner av alla storspel som jag har missat genom åren. Ge mig dem bara!

Sony – vad jag tror

maxresdefault.jpg

Om jag ska vara ärlig har jag ingen större känsla för vad Sony kommer att slå till med för nya utannonseringar. Det är för tidigt för Horizon 2, och nya delar i Uncharted och Last of Us-serierna är sedan länge utannonserade.

Bloodborne II, eller något annat från From Software, är inte osannolikt.

Förutom att se mer från redan utannonserade spel som Spider-Man och God of War, och att Kojima presenterar ännu en trailer som ingen fattar, så förväntar mig jag det oförväntade. Att bli överraskad.

Sony – vad jag önskar mig

sony-e3-press-conference1.jpg

Jag har redan så mycket spel till min Playstation 4 att jag egentligen inte behöver några fler spel på ett bra tag. Jag ska spela Uncharted och Last of Us och Journey och Arkham Knight och Persona 5 och Nier: Automata och Horizon Zero Dawn och Titanfall 2 och Overwatch och femtio andra spel, så även om inte Sony utannonserar ett enda nytt spel så skulle jag vara nöjd.

Men jag är sugen att se mera från Ninja Theorys Hellblade: Senua’s Sacriface, om det spelet inte har gått helt vilse i sin problemfyllda utveckling.

Och ett par nya storslagna spel för lokal co-op, som jag kan spela med mina vänner i soffan tar jag gärna emot. Och Yoshinori Ono får gärna vandra upp på scenen med sin Blanka-figur och berätta att Sakura blir nästa karaktär att ansluta till Street Fighter V. Det skulle jag inte säga nej till!

Microsoft – vad jag tror

Microsoft-E3-2016-press-conference-Xbox.jpg

Scorpio. Scorpio. Scorpio.

Det känns som det var flera år sedan Microsoft utannonserade ett spel senast. Den senaste tiden har de med god marginal lagt ner fler spel än vad de har avtäckt nya. Den bombmatta av nya spel som vissa förväntar sig av Nintendo kommer rimligtvis här. Microsoft måste visa att Scorpio är konsolen vi alla behöver, och långa listor av tekniska termer om konsolens insida i all ära: det är bara spelen som kan visa vad en maskin egentligen går för.

Om vi går efter Microsofts agerande den här generationen kommer alla nya titlar ha Forza, Gears och Halo i titeln. Men det känns som det är nu eller aldrig för Microsoft att försöka lansera några nya spelserier också. Kan vi få en enda ny spelserie till Xbox som någon bryr sig om? Det vore verkligen på tiden!

Microsoft – vad jag önskar mig

MS-Dates-E3-2016-Press-Conf.jpg

Att man kan spela Halo 5 och Halo 6 co-op split screen på Scorpio. Då blir jag nöjd. Annars inte.

E3 i övrigt – vad jag önskar mig

portal2-screenshots-7.jpg

Det bästa som kunde hända är förstås om Valve vaknar upp ur sin koma och på raken utannonserar Left 4 Dead 3, Portal 3 och Half-Life 3. Det skulle bli E3s största ögonblick någonsin.

Som jag redan nämnt har jag redan spel så det räcker och blir över till min Playstation 4, så där behöver jag inte så mycket nytt. Men till Switch önskar jag mig en syndaflod av gamla och nya spel som jag kan spela bärbart!

Det är trevligt att EA redan utannonserat FIFA till Switchen, men ännu hellre vill jag ha ett bärbart NHL, så det hoppas jag att de kommer att avtäcka det på sin semi-EA-konferens EA Play.

Månadens spel – maj 2017

Mario Kart 8 Deluxe (Switch)

DArPoVQXUAAtZ0f.jpg large.jpg

Månadens med god marginal mest spelade spel. Har sannolikt spelat lika mycket Mario Kart som alla de andra spelen tillsammans. Ni som läste mitt inlägg förra månaden vet att april månad slutade med en cliffhanger: min router ville inte släppa ut Switchen på internet, och min sköna Mario Kart-online helg gick i stöpet. Redan den andra dagen i maj fick jag dock hjälp av en datorkunnig vän att tämja den trilskande routern, och jag kunde äntligen utmana världen på magisk, galen kart-racing.

Läs mer vad jag tycker om spelet här.

The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Switch)

C7DMURFVoAAOTrn.jpg large.jpg

Efter att The Legend of Zelda: Breath of the Wild varit mitt klart mest spelade spel under mars och april, blev det bara en dag i Hyrule den här månaden. Ja, det var den första maj när jag inte kunde gå online med Mario Kart som jag skippade att åka kart i min stackars ensamhet, och istället färgade mina kläder och jagadesyrsor i skogen istället.

Forza Motorsport 4 (Xbox 360)

Besatt av Mario Kart beslutade jag mig för att plocka fram min ebayköpta Xbox 360-ratt ur garderoben, och äntligen testa vad den går för. Forza Motorsport 4 fick äran att bli det första spelet. Spelet har en väldigt skön körkänsla, och många vettiga inställningar för få precis rätt utmaning för en nybörjare. Trots att det var tio år sedan jag spelade med ratt senast, så föll det hela sig hela naturligt. Den förra ratten jag spelade med hade dock inte force feedback, så det var lite ovant i början hur den skakade och krängde och hade sig.

Forza Horizon (Xbox 360)

Nästa spel för min Xbox 360-ratt. Trots att Forza Motorsport 4 ska vara simulation och Forza Horizon ska vara arkad, så gick min första timme med 4:an mycket bättre än första timmen med Horizon. Trots att jag använde samma inställningar i båda spelen, så lyckades jag inte alls styra bilen i Horizon. Jag sladdade åt helvete i varje sväng, och stod mest bara och snurrade runt, runt med bilen på vägbanan. Huvudproblemet verkar vara att jag vill dra betydligt mera i ratten än vad spelet vill att jag ska göra. Jag tycker det känns helt fel att vara försiktig med ratten – en ratt ska man väl dra och slita ordentligt i?

Och vem fick för sig att de skulle dubba spelet till svenska? Att dubba ett fantasyspel är en sak, för alla jordens språk är väl lika orimliga att de ska prata i fantasyvärlden. Men ett spel om en amerikansk bilfestival där alla talar svenska? Jisses! När spelet dessutom har 12-årsgräns undrar man vem tusan dubbningen vänder sig till?

Säkert ett bra spel, men min första timme var en massa ofrivillig komik, både på banan och vid sidan om.

Ultra Street Fighter IV (PS4)

sakura.jpg large.jpg

Spelmässigt är det här ett av de absolut bästa spelen jag någonsin spelat, och designen är fantastisk, men innehållsmässigt är det rätt tunt. V:an har fått en massa kritik för att det ska vara innehållsfattigt, men det har betydligt mer innehåll än det här spelet. Var är story-läget? Var är tutorialen? Var är karaktärsguiderna? Nu gör det inte så mycket då det är superkul att spela, men lite mer innehåll hade inte skadat.

Street Fighter V (PS4)

DBOUn5QXcAEFGDx.jpg large.jpg

V:an sägs vara mer lättspelat än IV:an och det stämmer för Cammy i alla fall. Det är betydligt enklare att få igång en bra offensiv i V:an än i IV:an med henne.

En annan sak som skiljer är att datorn på ”medel” i IV:an kan bjuda på rätt tufft motstånd, men i V:an får den varken till någon offensiv eller defensiv att prata om. I V:an behöver man inte ens lära sig specialattackerna för att röja sönder datorspelaren på ”medel”. Dock rör sig datorspelaren mer som en verklig spelare i V:an – i hur den stegar fram och tillbaka och försöker hitta rätt avstånd, och hur den hoppar in vid rätt tillfälle – än vad datorspelaren gör i IV:an.

Förutom Cammy har jag också spelat med Laura. Hon har verkligen en annan stil, med mycket kast och mycket närhet, än hur jag brukar spela, men intressant att testa just därför. Tänkte jag skulle träna upp mig på åtminstone två karaktärer innan jag går online. Då är det dags för förnedringen att ta vid.

Street Fighter X Tekken (Xbox 360)

Jag rycktes med så mycket av min Street Fighter-vanvettet att jag tog och testade det här också. Jag kör med Cammy och Sakura i IV:an, så jag tänkte att de skulle kunna bilda ett riktigt dödligt tag-team i det här spelet. Dock körde jag fast redan i tutorialen när jag skulle sätta den lättaste combon. Jag har gjort stora framsteg som fightingspelare sedan jag inledde min gå-från-usel-fightingspelare-till-halvbra-kämpe plan, men jag har fortfarande inte lyckas sätta någon dödligare combo i något av spelen. Det där med hundradels-tajming är uppenbarligen inte min bästa sida.

Salamander (PS4)

DBJTuEZWAAANE48.jpg large.jpg

Min barndoms favoritspel! Så grymt att denna shoot-em-up-klassiker finns att spela till PS4. Folk bara klagar på alla återutgivningar, men jag skulle vilja ha alla mina gamla favoriter till alla moderna format.

Jag njuter visserligen inte på samma storögda sätt som jag gjorde när jag var liten, men grafiken är fortfarande helt otrolig. Det är få 80-talsspel som kan matcha det här mästerverket. De köttiga väggarna är lika ljuvligt grymma som när jag var liten. Ett svårt spel, men inte sadistiskt svårt, utan nu-måste-jag-skärpa-mig svårt.

Minecraft (Xbox 360)

Tutorialen till Minecraft är med god marginal den knasigaste tutorial jag någonsin upplevt. Ett totalt haveri.

Textskyltar som tar tjugo sekunder att läsa och som försvinner efter fem sekunder. Istället för att skyltarna kommer i en viss ordning eller att skyltarna kommer beroende på vad man gör och var man befinner sig, så kör man båda systemen samtidigt, vilket leder till totalt kaos. Har ingen testspelat det här?

Och dessutom får jag ett flertal achievements trots att jag knappt gjort någonting mer än att titta på ett par textskyltar. En achievement för att ta sig igenom en tutorial är standard, men det här? Jag borde väl inte klaga över att bli duschad i poäng, men de kunde väl vänta med achievementsen tills jag faktiskt har börjat spela?

De som skapade den här tutorialen skulle behöva en tutorial för hur man skapar en tutorial. Och jag skulle behöva en tutorial för hur jag ska klara tutorialen. Samt en tutorial för hur jag ska få tillbaka lusten att spela spelet efter den här pärsen till tutorial.

Uncharted: The Nathan Drake Collection (PS4)

DBOU1L7XUAExc2X.jpg large.jpg

Det första Uncharted är ljuvligt både berättarmässigt och spelmässigt, men jag har två problem med det.

Det första problemet är de plattformshoppar- och plattformsklängar-sekvenser som går på tid. Oftast finns det bara ett rätt sätt att lösa problemet och detta sätt är långt ifrån självklart, så det blir ofrivillig komik när man störtar ner i en avgrund om och om igen, bara för att man inte hinner lista ut vad tusen det är för en enda lösning som spelet tycker att jag ska göra.

Det andra problemet, som jag lyckats lösa efter par timmar, är att styrningen är väldigt konstigt inställd i början av spelet, och det har tagit en god stund att ställa in den rätt i menyerna. Och istället för att som i till exempel Halo: Reach inleda med ett par lugna minuter när man kan komma till rätta med styrningen, så är det action på sekund ett. Men nu verkar jag äntligen ha hittat rätt. Hoppas jag inte måste upprepa processen i de andra tre spelen, utan dels att styrningen fungerar bättre, dels att man får chansen att ställa in den precis som man vill ha den innan helvetet brakar lös.

Men det goda med spelet är onekligen gott; härlig story, ljuvligt berättande, fina miljöer och trivsam action (när jag väl lyckades ställa in styrningen det vill säga).

Halo: Reach (Xbox 360)

Och sist och långt ifrån minst har jag återvänt till ett av mina absoluta favoritspel. Efter den ljumma besvikelsen som var Halo 3 avslutade Bungie sin tid med Halo-serien med denna ljuvliga actionkavalkad. Vissa tycker spelet är för deppigt, men jag tycker att det är en väl avvägt berättad undergångsberättelse. Jag recenserade aldrig det här spelet back in the days, så jag tänkte det skulle vara intressant att återvända och se om spelet fortfarande håller måttet. Än så länge gör denna härliga actionresa genom Reach sista dagar det med råge.

Vad saknar Nintendo?

Bara en och en halv vecka till E3, spelvärldens eget julfirande, och Switch-ägare över hela världen sitter och hoppas på utannonseringar av spel i kända Nintendo-serier som Super Smash Bros och Metroid. Men många Nintendo-fans längtar också efter att få se något nytt. Ett eller flera helt nya spel, som överraskar likt Splatoon gjorde på E3 2014. Men vad är det Nintendo saknar? Vilka genrer och speltyper skulle de kunna ge sig på för att skapa något helt nytt i Nintendo-floran?

Påståendet att spelare som köper Nintendos maskiner framför allt köper Nintendos egna spel är ingen myt. På listan över de tjugofem bäst säljande spelen till Nintendo Wii har tjugotre utgivits av Nintendo själva, och de övriga två är också exklusiva för konsolen. På listan över de bästsäljande Wii U-spelen är samtliga fjorton spel Nintendos egna.

Hos konkurrenterna Sony och Microsoft finner vi inte samma överläge för de konsolexklusiva spelen. Bland de tjugofem bäst säljande spelen på Xbox 360 är förhållandet exklusiva spel/multiformatspel fjorton mot elva, och för Playstation 3 sexton mot nio.

Medan Sony och Microsoft kan lita på att tredjepartsföretagen ska fylla luckorna i spelutbudet får Nintendo fixa fram spelen själva. Och Nintendo är duktiga på att täcka spelvärldens skiftande genrer med sina spel. Genrer som de omformar efter eget tycke och ger den speciella Nintendo-touchen.

Innan vi ger oss in på de speltekniska genrerna så låt oss börja med att titta på traditionell fantasy, science-fiction och spel som utspelar sig i nutid.

ss_b887651a93b0525739049eb4194f633de2df75be.600x338.jpg

Bland traditionell fantasy hittar vi i Nintendos spelbibliotek The Legend of Zelda, Fire Emblem och Xenoblade-spelen. Samt Super Mario och Donkey Kong förstås, om man inte hellre kallar dem sagor. Sagostämning finner vi även i Animal Crossing-spelen.

Metroid-zero-mission-cover-artwork-gba.jpg

I form av science-fiction har vi Metroid och Star Fox. Samt F-Zero.

Pikmin har drag av så väl fantasy som science-fiction. Och detsamma gäller Pokémon.

hoteldusknacover.jpg

När det gäller spel som utspelar sig i nutid är det däremot rätt öde från Nintendo, i alla fall om man håller sig till de stationära konsolerna. Vi har Earthbound, men det släpptes till Super Nintendo, och tog sig inte ens till Europa. Spelets uppföljare Mother 3 kom efter tolv års utveckling till Gameboy Advance 2006. Ett spel som inte ens tog sig utanför Japan.

Till de bärbara konsolerna ser det betydligt bättre ut. Här finns ett antal mysteriespel som Another Code och detektivspel som Hotel Dusk: Room 215 och dess uppföljare. Till de stationära konsolerna får man i stort sätt nöja sig med den nutid som bjuds på i Splatoon-spelen och det förbisedda Wii-U rollspelet Tokyo Mirage Sessions ♯FE.

TMS_Box_Art.png

Vi har även spel som Animal Crossing och Pokémon, som kan sägas utspela sig i en ”alternativ nutid”. Och så har vi ett par vardagsnära, mer realistiska spel som skildrar djurliv som Nintendogs och Endless Ocean.

51EOqJb6VCL.jpg

Ser man bortom Nintendos egna spel så hittar vi till de bärbara konsolerna även spel som Yo-kai Watch, Professor Layton och Ace Attorney som utspelar sig i nutid.

Kommentar: Traditionell fantasy har vi en hel del av. Lägger vi till exklusiva tredjepartspel som Monster Hunter och diverse japanska rollspel, som Bravely-serien, så är det tämligen stort utbud, i alla fall till de bärbara maskinerna. Kanske skulle det kunna finnas en plats bredvid Zelda för ett mer västerländskt rollspel, där man skapar en karaktär och ger sig ut på upptäcktsfärd i en vidöppen fantasyvärld?

Science-fiction är det inte lika gott om som fantasy. Dessutom var det länge sedan Metroid visade upp sig; vi har inte sett ett förstapersons-Metroid sedan 2007 och inte ett 2D-Metroid sedan 2004. F-Zero har också legat i dvala sedan 2003. Ett spel med samma upplägg som Breath of the Wild, fast man flyger ett rymdskepp mellan olika planeter, kanske kan vara något? Ett Mass Effect i Nintendo-tolkning? Ett nytt, kraftigt förbättrat Starfox Adventures?

När det gäller spel i nutid finns det gott om plats för Nintendo att lansera ett par nya spelserier. Fältet ligger öppet för ett stort äventyrsspel i nutid från Nintendo själva. Varför inte ett ambitiöst polisspel eller ett detektivspel i Nintendo-tappning? Här kommer en idé: varför inte låna Segas stjärna Ulala och låta henne lösa brott från en reporters perspektiv? Ungefär som LA Noir fast lika coolt som Space Channel 5. Låt oss kalla det Fashion Detective Ulala!

Ulala_Space_Channel_5.jpg

Eller kanske en Persona-kopia med Nintendo-twist skulle kunna vara ett lite vuxnare komplement till Pokémon- och Yo-kai Watch- serierna? Kan Atlus-samarbetet Tokyo Mirage Sessions ♯FE vara grunden till något större och bättre till Nintendo Switch?

Vi fortsätter med de speltekniska genrerna:

När det gäller 2D-plattformsspel hittar i Nintendos spelbibliotek genregiganterna Super Mario, Donkey Kong och Kirby. Samt spel med Yoshi och andra bikaraktärer från huvudserierna.

donkeykongcuontryreturns.jpg

När det gäller 3D-plattformsspel hittar vi Super Mario, samt vissa enskilda nerslag från Kirby och de andra Nintendo-hjältarna.

maxresdefault.jpg

Kommentar: Här är ju Nintendo världsledande, och det finns inte mycket mer att önska. Bara att ta emot Super Mario Odyssey när det kommer.

När det gäller action-äventyr har vi The Legend of Zelda och Metroid.

När det gäller metroidvania finner vi, förstås, Metroid. (Samt en fin rad Castlevania till Gameboy Advance och Nintendo DS.)

Kommentar: Om vi bortser från att det var länge, länge sedan vi såg ett nytt förstapersons-Metroid och ett nytt 2D-Metroid, och bara fokuserar på vilka helt nya spel Nintendo skulle kunna bjuda oss på, så finns det utrymme för ett nytt Zelda-aktigt action-äventyr. Som jag redan nämnt ovan så är allt som behövs är att vi förflyttar oss från fantasy-miljö till rymd- eller nutidsmiljö. Kanske berättelsen om en rymdpolis som reser mellan planeter och burar in galaxens efterlysta skummisar? Ett Cowboy Bebop-aktigt spel i tredjeperson som ett komplement till Samus Arans rymdäventyr?

När det gäller rollspel finner vi Paper Mario-serien, Mario & Luigi-serien, Pokémon-spelen och Xenoblade-spelen.

XenobladeChronicles_CasePackShot.jpg

Kommentar: Om vi lägger till alla tredjepartspel, som Bravely-spelen med mera, så är det tämligen fullsatt. (I alla fall på de bärbara enheterna. Uppställningen är inte lika stark på de stationära.) Och med Skyrim på väg till Switch kanske vi kan se en vår för västerländska rollspel på Nintendos maskiner?

När det gäller taktiska rollspel har vi Fire Emblem-serien.

Bland tredjepartspelen kan det även vara värt att nämna Shin Megami Tensei: Devil Survivor-serien från Atlus. Dessutom har Nintendo sett till att få över Disgaea 5 till Switch.

När det gäller racingspel hittar vi Mario Kart och F-Zero, även om vi inte sett ett nytt F-Zero sedan 2004.

Vi har även vissa nerslag i Excite-serien, även om den serien har legat på is sedan Excite Truck från 2007. Och så har vi Eugene Jarvis Cruis’n-spel.

Kommentar: Ge oss Mario Kart 9 om något år och ett nytt F-Zero så är vi nöjda. Men hur skulle bilspel som fokuserar på att samla bilar och meka med bilar te sig i Nintendo-tappning?

När det gäller fightingspel hittar vi Super Smash Bros-serien, Pokken Tournament och kommande ARMS.

arms_switch_cover_1.jpg

Kommentar: Nintendo börjar kunna det här med färgglada fightingspel nu. Fungerar bara ARMS som det ska har jag inget i övrigt att önska.

Tredjepersonsaction och hack and slash kanske inte är Nintendos starkaste gren, men de såg under Wii U-eran till att adoptera Bayonetta-serien och skaffa sig en bit av Dynasty Warriors-kakan i form av Hyrule Warriors. I höst kommer Fire Emblem Warriors till Nintendo Switch och New Nintendo 3DS.

1379628-l.jpg

Skräckspel är inte vad Nintendo är mest kända för. Under Gamecube-tiden satsade företaget dock stort på genren i form av Silicon Knights Eternal Darkness, och genom att se till att samtliga då släppta Resident Evil-spel, inklusive det nya Resident Evil 4 och en ambitiös remake av originalet, kom till konsolen. Dessutom fick Luigi jaga spöken i Luigi’s Mansion. På senare konsolgenerationer har Nintendo legat lågt när det gäller skräckspel, förutom att man såg till att adoptera Project Zero-serien till Wii och Wii U.

Kommentar: Här finns det utrymme för Nintendo att skapa något lite läskigare än Luigi’s Mansion. Även om de förmodligen aldrig kommer att kunna skapa något mer skrämmande än Wii U-kontrollen förstås.

När det gäller sportspel har Mario och hans vänner gett sig på i stort sätt varje större sport som finns: tennis, fotboll, basket, golf och så vidare. Dessutom har de tillsammans med Sonic-gänget ställt upp i så väl vinter- som sommar-OS. Och vi får inte glömma Punch Out!! och braksuccén Wii Sports.

Mario-Golf-Advance-Tour_GBA_US_ESRB.jpg

Kommentar: Nyligen släppta Mario Sports Superstars till 3DS visar att Mario inte tröttnat på färgglada, partytrevliga sportövningar. Men det var länge sedan den här genren hade särskilt hög prioritet inom Nintendos murar. Nu när FIFA och NBA 2K är på väg till Switch och Nintendo ska lansera sin betal-online-tjänst så kanske det är dags för Nintendo att satsa lite mer på sportspel? Det finns utrymme för ett eller ett par riktigt ambitiösa sportspel från Nintendos sida.

Inom extremsport har vi 1080°-serien, även om den legat i palpåse sedan 2003.

Kommentar: Om Steep blir en succé till Switch kanske det är läge för en comeback? Eller varför inte ett skateboardspel från Nintendo? Ett skateboardspel med Splatoon-gänget skulle väl inte vara fel?

När det gäller turordningsbaserade strategispel har vi Advance Wars-serien.

När det gäller realtidsstrategi har vi Pikmin.

När det gäller vardagssimulator har vi Animal Crossing och Style Boutique-spelen.

Samt realistiska spel som skildrar djurliv som Nintendogs och Endless Ocean.

animalcrossinge1.jpg

När det gäller partyspel har vi Mario Party, Mario Kart och Super Smash Bros. Samt diverse engångsnedslag som Nintedoland.

Kommentar: Här är det tämligen fullsatt. Så gott som varje spel från Nintendo är ju ett partyspel i någon bemärkelse.

När det gäller co-op-spel har Nintendo gjort en del nedslag som Super Mario 3D World, Zelda-spelen Tri Force Heroes och Four Swords och ja… eh… Metroid Prime: Federation Force.

105839-the-legend-of-zelda-four-swords-adventures-gamecube-front-cover.jpg

Kommentar: Här finns det ett hål att fylla, speciellt om man betänker att uppsättningen spel för Nintendo Switchs betal-online-tjänst ser väldigt tunn ut. Monster Hunter är ju jättepopulärt till Nintendos maskiner i Japan och Diablo är populärt mest överallt, så varför inte något Diablo-aktigt eller Monster Hunter-aktigt spel för fyra personer eller fler, där man skapar var sin karaktär och drar ut i världen och spöar upp monster tillsammans?

När det gäller shoot’em up har vi Star Fox- och Sin & Punishment-spelen.

När det gäller onlineskjutare har vi Splatoon-spelen.

Splatoon-2-Boxart.jpg

Inom musikspel har man gett sig på försök som Wii Music och Donkey Konga.

Kommentar: Tredjepartsspel som Just Dance och Guitar Hero har blivit stora succéer till Nintendos konsoler. Kan det vara upplagt för ett nytt försök inom genren? Något lite mer komplext och lockande än Wii Music?

Bland nyttospel finner vi spel som Brain Age och Wii Fit.

Sammanfattning

Så, vad saknar Nintendo? Vad är det man inte har? Vad borde man ge sig på härnäst för att bjuda på något nytt i Switchens utbud?

Ett ambitiöst detektiväventyr i nutid (Fashion Detective Ulala), en storslagen rymdopera med en massa rymdresor, intriger, och äventyr på diverse planeter, ett skateboardspel med Splatoon-gänget, ett co-op äventyr för flera personer där man drar runt och spöar monster, och ett riktigt läskigt (och färgglatt?) skräckspel finns det rum för.

Men det som först och främst står ut är bristen på förstapersonsspel. Förutom de tre Metroid Prime-spelen är det tomt på spel i förstaperson. På listan över alla spel som hittills utannonserats till Nintendo Switch (223 stycken i skrivande stund) finns bara en förstapersonsskjutare. Det är Payday 2, från svenska Overkill Software. Här finns det en lucka att fylla.

En gång i tiden var Nintendo i framkanten för förstapersonsskjutare med Goldeneye 007 och Perfect Zero till Nintendo 64. Dessa var visserligen utvecklade av Rare och inte Nintendo själva, men här finns ett arv att ta vara på.

Så, hur skulle ett förstapersonsäventyr från Nintendo själva se hur? Det skulle naturligtvis inte bli något Call of Duty WWII eller Battlefield 1, utan något betydligt mer färgglatt. Samtidigt kan det inte bli för färgglatt, så att det riskerar att blandas ihop med Splatoon. Nintendos USA-chef Reggie Fils-Aimé har på frågan om vilket av konkurrenternas spel han skulle vilja ha till företagets maskiner svarat Halo, så det är kanske dags för ett Halo-liknande spel till Switchen? Halo-dödaren The Conduit gjorde stor-fiasko till Wii en gång i tiden, men vad skulle hända om Nintendo själva gav sig på något liknande? (Den som säger något om Metroid Prime: Federation Force här åker på ett färgglatt, Nintendo-trevligt spöstraff.)

Titanfall 2 och dess lekfullhet har av flera skribenter jämförts med Nintendos spel. Kanske jätterobotar som skjuter varandra sönder och samma vara en väg att vandra inom förstapersonsgenren? Mecha-spel brukar ha svårt att ta sig utanför Japans gränser. Kan Nintendo och jätterobotar bli en världssuccé?

Dessutom är det väl dags att Nintendo gör sin egen Minecraft-tolkning? Shigeru Miyamoto har påstått att Nintendo arbetade med ett Minecraft-aktigt spel redan på Nintendo 64-tiden, så det är väl dags att få ur sig ett sånt snart?

Som jag nämnt ett par gånger nu ser Nintendos betal-online-satsning tunn ut – här finner vi egentligen bara Mario Kart, Splatoon och Super Smash Bros – så fler online-basade spel, både med och mot varandra, skulle vara intressant. Jag är väldigt dåligt insatt i MOBA-genren, men vad skulle Nintendo kunna göra med ett nedslag i den myllan? Skulle de kunna få genren att fungera till konsol?

Och när får vi se ett Svampriket MMO?

Vad saknar du för genre i Nintendos utbud?

Halvtid: Mario Kart 8 Deluxe

Mario Kart 8 Deluxe påminner om Ultra Street Fighter IV på så sätt att spelmekaniken är 10 av 10, men att spelen saknar standardfunktioner som jag förväntar mig att finna. I Ultra Street Fighter IV letar jag förgäves efter ett riktigt story-läge och en genomgripande turorial, och i Mario Kart är det möjligheten att på ett vettigt sätt organisera spelandet med vänner och andra spelare online som saknas.

Man kan inte röstchatta i Mario Kart, man kan inte snabbt och enkelt skicka inbjudningar till personer på sin vännerlista, man kan inte skicka ett meddelande med sin vännerförfrågan för att förklara att man vill spela Mario Kart, man kan inte enkelt kommunicera för sina vänner vilka tider man brukar spela, det finns ingen ”fight request”-funktion som gör att man automatiskt ansluter till en vän när denne också börjar spela Mario Kart, och man kan sätta upp en egen lobby, men inte på ett särskilt flexibelt sätt.

Nu har inte den ökända online-appen haft premiär än, och det är möjligt att alla dessa funktioner kommer att finnas i den. Därför avvaktar jag med en recension av spelet, innan alla dessa onlinebitar har fallit på plats. Men det är fortfarande märkligt att Nintendo tycker att jag ska behöva använda en extern app för dessa grundläggande funktioner, saker som borde vara standard i maskinen och i spelet från början.

DArPVPlXkAA-ybQ.jpg large

Men när man inte försöker kommunicera med någon utan bara sitter och racar är Mario Kart 8 Deluxe ett grymt underhållande spel. Att köra cuper ensam är visserligen som att vara ensam i en stor festlokal, men time trial, mot sin egen eller andras spökförare, är riktigt, riktigt kul. Och att spela online är ett spelmässigt party. Med fyrtioen förare och fyrtioåtta banor att välja mellan är det ingen brist på innehåll. Lägg till massor av fordon, hjul och flygsegel att låsa upp, och det finns många kombinationer av förare och utrusning att testa.

Föremålen som man får under racen har alla sina användningsområden, om man bara håller sig kall och väntar till rätt ögonblick att använda dem. Ett vanligt nybörjarmisstag är att använda föremålen alldeles för tidigt och vid fel tidpunkt. Att boosta rakt över kanten och försvinna ut i evigheten (innan man tålmodigt blir bogserad tillbaka till banan igen) gör ingen glad.

De flesta banorna är snillrikt konstruerade för att maximera spelets underhållning, och de bjuder på drivor av utmaning och spänning. Tre Rainbow Road är definitivt en för mycket, men i övrigt finns det inga banor som skapar en suck hos mig när slumpen väljer dem inför ett online-lopp. Jag tenderar att än så länge föredra de enklare banorna, för de ger mer utrymme att fokusera på kampen mot de andra förarna, snarare än att mest bara koncentrera mig på svåra svängar och kluriga hinder.

DAvONRVVYAAqkCS.jpg large

När det gäller det spelmässiga har jag bara två saker att klaga på:

Det första är att det är jäkligt irriterande när man blir nerskjuten tre eller fyra gånger på raken utan att man ens har fått chansen att röra sig ur fläcken. Man har en viss tid av skydd när man blivit nerskjuten, men den är jäkligt kort och gör sällan någon nytta. Man ligger trea och blir nerskjuten av den som ligger fyra, och innan man har rört sig en meter, blir man skjuten igen av den som ligger sjua, och så blir man överkörd av den som ligger nia och så ligger man plötsligt tolva och sist utan att man har haft en chans att göra någonting för att hindra detta fall genom fältet.

Efter sådana ”orättvisa” fall brukar man får ersättning i form av en Bullet Bill eller en stjärna vid nästa föremålsutdelning som hjälper en upp i fältet igen, men det är ändå rejält irriterande när det händer. Har man blivit skjuten två gånger på raken utan att man ens rört sig ur fläcken borde spelet kompensera detta med en längre tid av skydd, så att man åtminstone kan få komma igång och få upp farten igen och köra lite, innan man blir nerskjuten för en tredje gång.

Det andra spelmässiga klagomålet jag har är att starten är alldeles för viktig för utgången av racet. Ofta är det två eller tre förare som får en lucka till resten av fältet, och medan klungan saktas ner av alla skjuter på alla och kör över varandra, så kan de tre första förarna, som slipper helvetet där bakom, tämligen obekymrat utöka sin lucka till de övriga. Det är avgörande om man får ett föremål i första kurvan eller inte, och vilket föremål man får, för hur resten av loppet ska gå. Det är olyckligt att de som var bäst i förra loppet alltid får starta först i nästa, då det ger dem en alldeles för bra chans att ta ett föremål i första kurvan och avgöra loppet redan där.

De gånger jag kommit etta eller tvåa online har egentligen alla följt samma mönster: jag har fått en riktigt bra start och kommit bland de två-tre första ut ur andra kurvan. En lucka har bildats till klungan, och jag har kunnat koncentrera mig på kurvtagning och boost i godan ro, nästan som om jag spelat själv, utan att behöva bry mig om mördarkaoset i klungan bakom. Ligger man etta eller tvåa på sista varvet kan man mycket väl kosta på sig två eller tre misstag och ändå gå i mål i täten, men ett enda misstag på första varvet och loppet är i stort sätt kört.

Dessa båda klagomål sänker dock inte spelet på något sätt, och dessutom lär de bli ett mindre och mindre problem desto bättre jag blir på spelet. Även som en klantig nybörjare är varje race i Mario Kart 8 Deluxe är fröjd och jag vill bara fortsätta spela. Det ska bli spännande att se vad som händer när den ökända online-appen slutligen dyker upp; hur det kommer att förändra upplevelsen av att spela online på Switchen.

DArPkcqXsAAcyZl.jpg large.jpg

Så min upplevelse av Mario Kart 8 Deluxe är den samma som min upplevelse av Nintendo Switch överlag: så länge man spelar är det 10/10, men när man inte spelar häpnar man på bristen på standardfunktioner som konkurrerande format har haft i över ett decennium nu.

Månadens spel – april 2017

The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Switch)

Det spel jag spelat mest under månaden. Ett så genomtänkt och välgjort spel har jag sällan spelat. Här finns knappt några transportsträckor utan varje jäkla liten dunge är magisk och spännande. I början var jag alldeles för stressad och slafsade i mig spelet, men sedan insåg jag att det här är ett spel som man ska spela långsamt. Nu går jag varsamt fram, och suger på varje liten karamell som spelet bjuder på. Efter tjugofem timmar är jag fortfarande bara i början av spelet; det här spelet kommer förmodligen att räcka hela året ut.

C7C3BZSV0AMM8J1.jpg large

Det enda negativa jag har att säga med spelet är att Link är så kylig. Det enda som verkar få honom glad är att laga mat. Ja, jag vet att han är en erfaren riddare och att han tappat sina minnen efter den långa sömnen, men det är ändå något obehagligt med hur avslagen han är.

Ultra Street Fighter IV (Xbox 360)

Jag har köpt den officiella guideboken, och jag har tittat på hundra timmar Capcom Pro Tour-turneringar på Capcoms Twitch-kanal, så jag vet VAD jag ska göra och HUR jag ska göra det, och NÄR jag ska göra det. Nu gäller det bara att göra det också. På något sätt.

Uncharted: The Nathan Drake Collection (PS4)

Det är första gången jag spelar ett Naughty Dog-spel, vilket inte är så konstigt då jag aldrig har ägt en PS3, och precis köpte min PS4. Som författare är jag särskilt intresserad av historieberättande i spel, och Uncharted har verkligen ett härligt flyt i berättandet. Filmsekvenser och spelande hänger ihop på ett utmärkt sätt, och här finns inga filmsnuttar som jag vill trycka bort. Kul med ett spel som lever upp till sitt goda rykte! Är förtjust i matinéspel, och det här passar mig perfekt. Samtidigt får det mig att undra: Varför har det aldrig gjorts något Don Rosa-spel? Farbror Joakim och Kalle och Knattarna på äventyr över hela världen, med manus av Don Rosa, och grafiken i Don Rosa-stil. En jättesuccé!

The Witness (PS4)

Vackra färger och smarta pussel blir aldrig gammalt. Med tanke på hur stolt jag kände mig för att jag tog mig igenom Braid utan att FAQ-fuska, så är målet att göra det samma med The Witness. Pusslen i början av spelet har, som sig bör, varit tämligen enkla, men det är ingen vildare gissning att det blir betydligt tuffare längre fram. Det enda negativa är att spelet, med alla dragande av linjer, känns som ett iPad-spel som råkat hamna på TV:n, men i övrigt är det grymt underhållande. Spelet ömsom idiotförklarar mig, och ömsom får mig att känna mig smart, som sig bör med ett pusseläventyr.

Persona 5 (PS4)

Det sjätte spelet någonsin som jag förhandsbokat, och det första som jag köper den rejäla limited edition-utgåvan till. Har man väntat i åtta år på ett spel så har man. De två första timmarna var egentligen bara en enda lång filmsekvens, men har spelet tänkt att räcka i mer än hundra timmar (som 3:an och 4:an gjorde), så är det ett mindre problem. Bristen på sparpunkter i början av spelet gjorde dock att jag kände att spelet skulle passa bättre senare i mitt schema, så jag beslutade att spara resten av spelet till sommaren.

För övrigt har jag på fullt allvar börjat att använda väskan som följde med spelet. Ska man ha valuta för pengarna så ska man!

Mario Kart 8 Deluxe (Switch)

Det sjunde spelet någonsin som jag förhandsbokat. Kände inget större hajp innan, utan köpte det mest för att få testa hur det är att använda Switchen till onlinespel. Men när jag började spela… Oj, oj, oj, vad skoj det är. Och så vackert. Precis som The Witness är det ett spel som visar vilket underverk fina färger kan göra med ett spel. Och jag blev så lycklig över att min favorit Toadette är med! Har inte sett henne i en enda trailer eller på någon promotionbild, så jag var orolig att de hade skippat henne, men hon är med, lika skojig som alltid!

C-j3bb3UQAIaTsi.jpg large

Så snart jag försökte spela online förvandlades dock min sköna Mario Kart-helg till ett router-inställnings-helvete. Lördagen gick åt att läsa forumtrådar och guider för att försöka förstå vad jag skulle göra, och söndagen gick åt att pilla i routerns inställningar utan att för den sakens skull lyckas lösa problemet. Det blev en märklig diskrepans mellan hur glada och lyckliga alla är i spelet och hur sur och irriterad jag blev av alltihopa.

Tummen upp för spelet. Tummen ner för Switchen och/eller min router.

Månadens spel – mars 2017

The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Switch)

Ett actionäventyr som kom i början av månaden. Inte så dumt.

C7DMdQfVsAABzDN.jpg large

World of Goo (Switch)

En omtumlande upplevelse av två anledningar. Det första är att jag har varit nära att köpa det här spelet sedan det först kom till Wii för nio år sedan, så det är mäktigt att slutligen få spela det. Det andra är att när jag börjar spela det så inser jag att jag på något besynnerligt sätt har lyckats bomma samtliga spelenheter med tryckskärm genom åren. Jag har aldrig spelat på DS, aldrig 3DS, aldrig Vita, aldrig Wii U, och jag har aldrig använt en mobil eller surfplatta till att spela. Det här är alltså första gången någonsin som jag fingrar på en skärm för att spela. Förmodligen ett ovanligt ögonblick för att rutinerad gamer nådens år 2017.

Hur var det då att spela på en tryckskärm? Märkligt i ett par minuter, och sedan självklart.

Ultra Street Fighter IV (Xbox 360)

Jag är värdelös på fightingspel, men nu har jag tänkt att träna tills jag i alla fall blir halvbra. Och vart ska man börja sitt nya liv som seriös fighter, om inte i Ultra Street Fighter IV?

Det är första gången i mitt liv har jag spelat med en arkadsticka. Kände direkt att jag aldrig vill gå tillbaka till att spela fightingspel med handkontroll igen.

Civilization Revolution (Xbox 360)

Perfekt att spela när man är förkyld. Ingen snabba reflexer och när man kan det är det inget djupare tänkande heller.

Axiom Verge (PS4)

Spelet som fick bli äran att bli det första jag spelade till min nyköpta PS4. Jag älskar ju achievements, så det var ett speciellt ögonblick att ta mitt livs första trophy. Lite orättvist att kalla spelet ett metroidvania. Man kan lika gärna kalla det Metroid.

Harvest Moon: Friends of Mineral Town (GBA)

Jag hade gett henne bär och svamp och örhängen varenda dag i ett och ett halvt år för att hon skulle vilja gifta sig med mig, och när jag äntligen fick hennes hjärta att börja blinka rött, så vill hon ”bara vara vänner”. WTF?!

Tummen upp för spelet. Tummen ner för mina bröllopsplaner.

The Legend of Zelda: The Minish Cap (GBA)

Eldade på hajpen inför Breath of the Wild med att testa det här. Underbar stämning, den alldeles för mycket story i inledningen, och spelmässigt var det något för begränsat.

Ett skönt spel innan Breath of the Wild kom. Ointressant efter Breath of the Wild.

”Är det AAA så är det bra”

En del spelfans har åsikten att AAA-spel är bättre än indiespel, även när de är sämre. Ett 7/10 AAA-spel är således bättre än ett 9/10 indiespel, för att det har flådigare grafik och tar upp större plats på hårddisken.

Framför allt ser man detta i kritiken mot Nintendo Switch. Spelfans som känner någon slags existentiell ångest över att inte alla storspel även kommer till Switchen. Även spelfans som inte ens spelar Call of Duty eller funderar på att skaffa en Switch kräver att Call of Duty ska komma till Switch, för att ”det ska liksom bara vara så, de måste komma de där spelen, de riktiga spelen”.

Jag förstår att man kan föredra AAA-spel före indiespel för att man gillar stora spektakel, och att man kan föredra indiespel, för att man vill ha något koncentrerat och innerligt, men till syvende och sist så är ett bra spel bra och ett dåligt spel dåligt. Det kommer man inte ifrån. Jag ger mig gärna i kast med alla typer av spel. Ibland till och med dåliga spel, då de kan vara en intressant upplevelse. Men jag kommer alltid att tycka att ett 9/10-spel är bättre än ett 7/10-spel.

Den motsatta åsikten är onekligen något besynnerlig.

”Det kommer inga spel till Nintendo Switch.”

Många har klagat på bristen på kommande spel till Nintendo Switch under dess första år. För att ta ett exempel kan vi titta närmare på Switch-paneldiskussionen i senaste numret av LEVEL. Här talar Daniel Eyre om ”den pinsamma, ärligt talat ofattbara bristen på nya spel under releaseåret”. Tobias Bjarneby är snällare, men konstaterar om Switchen att ”dess största problem” vid sidan om det höga priset är ”detta dåliga spelutbud”. Peter Ottsjö pratar om att ”det skrala utbudet, det svala intresset från externa utgivare” visar att Nintendo ”inte lärt sig någonting”. Pär Villner konstaterar att ”det hade gärna fått finnas fler spel”. Men ställer också frågan ”finns det någon om ska visa mig en konsol i modern tid som på releasedagen haft en komplett uppsättning bra spel?”

Det är en bra fråga, Pär. Hur är det egentligen med ”den pinsamma, ärligt talat ofattbara bristen på nya spel” till Switch i jämförelse med andra konsoler? Kommer det verkligen ovanligt få högprofilspel till just Switchen under dess första år?

Det enklaste sättet att svara på denna fråga är att jämföra Switchens tio första månader (mars-december 2017) med de tio första månaderna hos deras konkurrenter Playstation 4 och Xbox One.

Under Nintendo Switchs första tio månader kommer följande exklusiva storspel att släppas:

The Legend of Zelda: Breath of the Wild, Mario Kart 8 Deluxe, Splatoon 2, ARMS, Fire Emblem Warriors, Xenoblade Chronicles 2 och Super Mario Odyssey.

Under Playstation 4s första tio månader släpptes följande exklusiva storspel:

Infamous: Second Son, Killzone Shadow Fall, Resogun och The Last of Us: Remastered.

Under Xbox Ones första tio månader släpptes följande exklusiva storspel:

Dead Rising 3, Killer Instinct, Forza Motorsport 5 och Titanfall.

Medan alla fantaster av Tvillingkonsolerna får en stund på dig att jämföra dessa uppställningar spel och övertyga sig själva om vilka som är mest imponerande, så spelar jag lite Breath of the Wild:

C7C3UcOU8AAhutM.jpg large

”Men tredjepartsspelen då!” protesterar Hardcore-postaren nu. ”Multiformatspelen! Där är Switch mycket sämre! Det kommer inga tredjepartsspel alls till Switch, och jättemånga till Playstation 4 och Xbox 360! Det vet alla!”

Okej, låt oss testa den teorin.

För att förhålla mig neutral i frågan om vilka spel som är värda att äga och inte, så räknar jag alla de tredjepartspel som kom under de första tio månaderna till Playstation 4 och Xbox One och som fått betyget 75% eller mer på Metacritic. (75% är gränsen för att ett spel ska räknas som allmänt uppskattat.)

Svaret är…

Playstation 4: 52 stycken.

Xbox One: 29 stycken.

Att i förväg veta vilka spel till Nintendo Switch som kommer att få mer än 75% på Metacritic låter sig naturligtvis inte göra. Men om vi stryker samtliga kommande Switch-spel som inte redan släppts till något annat format, och struntar i alla kommande återutgivningar av klassiker (inklusive de Neo Geo-spel som redan släppts till konsolen) och enbart koncentrerar oss på spel som redan släppts till Switchen och på de kommande spelen till Switch som fått mer än 75% procent till något annat format får vi följande resultat:

Nintendo Switch: 33 stycken spel.

Medan alla fantaster av Tvillingkonsolerna får en stund på sig att jämföra dessa siffror och komma fram till hur de ska förhålla sig till dessa fakta, så tittar jag på en Mario Kart 8 Deluxe trailer:

nswitch_mariokart8deluxe_08_mediaplayer_large

Till sist kan vi bara påminna oss om att det fortfarande är tre månader kvar till E3, och vi har ingen aning om vilka Switch-spel som kommer att avtäckas där och släppas i höst och vinter.

”Det kommer inga spel till Nintendo Switch.” Eller hur?

Källor:

All Playstation 4 Video Game Releases – Metacritic

All Xbox One Video Game Releases – Metacritic

All Nintendo Switch Video Game Releases – Metacritic

List of Nintendo Switch games (Wikipedia)

Vidare läsning:

Who needs games: PlayStation 4’s first year (Eurogamer)

Don’t call it a comeback: Xbox One’s first year (Eurogamer)