Det bästa och sämsta på E3 2017

Roligare än julen och festligare än midsommar; E3 är över för den här gången, och det är dags att sammanfatta årets tillställning. De flesta verkar tycka att årets E3 var en lätt besvikelse, som inte levde upp till tidigare år. Man anser att varken Microsoft, Sony eller Nintendo levererade vad man hade förväntat sig. Jag hade dock inte så stora förhoppningar att vi skulle få se hundra häftiga nya spel, så jag tycker att det var en helt okej tillställning som det bjöds på.

Här är årets toppar och dalar:

Årets besvikelse: Beyond Good & Evil 2

E3 2003 var det första E3 som jag följde som nybliven gamer. Det var en helt annan värld, innan YouTube, innan Twitch. Då fick man köpa ett par speltidningar månaden efteråt för att få veta vad som hade hänt, och trailers och spelsekvenser fick man se på den DVD som förhoppningsvis följde med tidningen.

Vinnaren på E3 2003 var, för min skull, tveklöst Beyond Good & Evil. Spelet såg helt fantastiskt kul ut. Ett actionäventyr i tredje person med en cool kvinnlig fotograf och en tjock gris och en massa härliga miljöer och stora härliga monster och stavviftande på en främmande planet.

När spelet väl dök upp till Gamecuben i början av 2004 köpte jag det direkt, och förväntade mig ett actionäventyr i klass med Wind Waker. Men så roligt skulle vi inte ha det. Styrningen var rätt spattig, och saknade tyngd i så väl story som spelmoment. Det var roligt att fotografera, det är alltid roligt att fotografera, men i stort var spelet en besvikelse.

Spelet sålde också dåligt, då det hamnade i skuggan av Ubisofts eget Prince of Persia: The Sands of Time. Men det hade sina trogna fans som älskade spelet och tappert väntade på en uppföljare. En uppföljare som på grund av den dåliga försäljningen aldrig dök upp. En uppföljare som med tiden hamnat i samma legendariska sällskap som andra hejdlöst försenade/efterlängtade/inställda/ryktesomspunna titlar som Half-Life 3, Duke Nukem Forever, Shenmue 3 och Final Fantasy VII Remake.

Trots att jag aldrig uppskattade originalet så där jättemycket var det dock varit svårt att inte ryckas med i hajpen och legendstatusen som bara växt sig starkare kring spelet för varje år. Men när spelet till slut uppvisades på årets E3 är det svårt att inte tänka – var det allt?

Trailern ser ut som om någon hade tagit en bortklippt scen från Star Wars: Episode I och dubbat in en massa svordomar och lagt upp klippet på Youtube. Precis som första spelet så är designen av världen synnerligen trivsam. Till skillnad från första spelet är dock karaktärsdesignen helt bedrövlig. Jag skulle hellre spela ett spel med Jar Jar Binks i huvudrollen än den här apan.

Trailern för Beyond Good & Evil 2 är bland det minst originella jag någonsin sett. Ett par ”coola” skurkar som lurar en annan skurk? Nej, det har vi aldrig sett förut. Ett par ”coola” skurkar som jagas av en massa poliser, men utan några som helt problem spränger alla poliserna i luften och kommer undan utan en skråma på överarmen. Oj, så nytt! Och ett jättelikt rymdskepp, och en ”cool” kapten, och en karta över ett mystiskt stjärnsystem, och allt är som vanligt.

Med god marginal E3s stora besvikelse.

Årets överraskning: Starlink: Battle for Atlas

Ubisoft kunde dock leverera ett rymdspel som faktiskt såg roligt ut att spela också! Snabbt omdöpt av internet till No Man’s Skylanders, så är Starlink ett spel där man flyger runt bland planeter och skjuter på monster med hjälp av leksaksrymdskepp, som man själv bygger ihop och scannar in i spelet.

I vanliga fall är jag starkt allergisk mot allt vad amiibo och leksaks-TV-spel heter, men det här spelet ser fantastiskt mysigt ut och leksaksskeppen verkar rejäla och är härligt designade. Striderna som uppvisats har kanske sett något odramatiska och statiska ut, men med tanke på att spelet ska släppas först nästa höst finns det massor av tid att fixa till allt.

Jag vill ha!

Årets licenstolkning: Dragon Ball Fighters Z

E3s näst ljuvligaste överraskning var Dragon Ball-spel nummer hundratjugotre i ordningen, ett spel som dock ser mer intressant ut än de hundratjugotvå första spelen tillsammans. Kombinationen av Arc System Works, som ligger bakom 2D-fightingklassiker som BlazBlue och Guilty Gear, och Dragon Balls värld och karaktärer är lika självklar som genialisk.

Släng in lite inspiration från Marvel vs Capcom-spelen, och den här spelet ser helt fantastiskt ut, med sina tre mot tre-strider. Jag har länge velat skaffa ett Dragon Ball-spel, ett spel där en av mina fiktiva favoritvärldar verkligen kommer till liv, men alla spel jag tittat på, de senaste Xenoverse-spelen inte minst, har sett helt bedrövliga ut. Som om det var leksaker och inte levande kämpar som gjorde upp med varandra.

Men Dragon Ball Fighers Z verkar vara svaret på min längtan. Det måste väl ändå vara spelet som jag har väntat så länge på?

Årets förälder: Kratos

Jag har inte spelat något av de tidigare God of War-spelen, men jag tänkte jag skulle ta och testa de första två spelen nästa gång jag plockar fram min PS2, så jag får se vad de här spelen egentligen går för. Spelmässigt har deras tredjepersonaction alltid lockat mig, även om den parodiskt (?) överdriva macho-estetiken aldrig lockat mig.

I det nya spelet verkar man ha skruvat ner det överdrivna muskelknutteilskan och istället satsat på ett djupare drama omen far och en son. Egentligen borda alla varningsklockor ringa här, att gå direkt från dum action till djupt drama brukar aldrig fungera, men av de trailers som visats från spelet verkar man ha tittat exakt rätt balans mellan köttig monsterslakt och varsamma ögonblick.

Det är oklart om Kratos någonsin kommer att vinna priset som Årets Far, men när man vandrar omkring i den monsterfyllda nordiska snön, så är han förmodligen rätt axel att stödja sig mot när de jättelika, vanvettiga fienderna börjar att attackera från alla håll.

Årets comeback: Samus Aran

Om vi bortser från Metroid Prime: Federation Force och Metroid: Other M (och det gör vi ju) så är det tio år sedan det senast kom ett riktigt Metroid-spel (i form av Metroid Prime 3). Något nytt 2D-Metroid har vi inte sett sedan 2004 (i form av Metroid: Zero Mission).

Här kan vi förstås påpeka att Metroid: Samus Returns är ett 2.5D-spel och inte det 2D-spel vi längtat efter, att spelet görs av MercurySteam vars tidigare 3DS-karriär inkluderar det sågade Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate och att Metroid Prime 4 inte utvecklas av Retro Games utan av ett helt nytt team som aldrig gjort något spel förut.

Eller så kan vi bara konstatera: Samus är tillbaka!

Årets bästa spel med sämsta trailer: Anthem

Anthem inledde årets spelhögtid med ett av årets E3s konstigaste ögonblick. Istället för att spelet avtecknades på EA:s presskonferens, så fick vi en trailer som berättade att vi skulle få en trailer från spelet på Microsofts presskonferens. Man vet att man befinner sig i spelvärldens hjärta när man får en reklamfilm för en reklamfilm. Men är det hajp så är det hajp.

Och betydligt knasigare skulle det bli. Anthem visade sig vara något slags Destiny-aktigt-online-tjo-hej med goda doser Mass Effect, Star Wars, Halo och Marvel i mixen. Inget konstigt med det, inget konstigt alls. Alldeles för lite konstigt måste Bioware har tänkt, och om inte spelet är konstigt alls så får trailern vara konstig istället (som det klassiska ordspråket lyder), så man såg till att hyra in ett gäng skådespelare som fick låtsas att de genomförde en online-co-op session i trialern. En cringe-tät tillställnings cringeaste ögonblick var ett faktum.

Det var inte att skådespelarna var för dåliga som var problemet, utan att de var alldeles för bra. Alla som någonsin spelat online vet att det är svordomar, förvirring och panik, inte perfektion och vita leenden. Anthem-trailern ville förmodligen vara avslappnad och inbjudande, men kändes obekväm som en tvålreklam. Man fick lätt uppfattningen om att spelet handlade om ett par karaktärer som spelade online-spel i spelet, vilket det nog inte handlar om, om det nu inte är spelets stora twist? All reklam är bra reklam, sägs det, men allt för perfekt reklam kan vara dålig reklam.

Men spelet ser fantastiskt ut.

Årets snyggaste grafik: The Last Night

Först handlade diskussionen om The Last Night om spelets fantastiska pixelgrafik, sedan handlade den om de tveksamma uttalande om kvinnor och feminism som skaparen Tim Soret gjorde på Twitter för ett par år sedan, och sedan handlade diskussionen om den fantastiska pixelgrafiken igen.

Det är bra att spelvärldens alla smutsiga sidor lyfts fram och tvingas genomgå offentlig debatt, men det jag finner underhållande är att det i många fall är samma människor som driver ståndpunkten att spel är konst som samtidigt driver frågan om att spelvärlden ska bli mer inkluderande för minoriteter och andra (i sammanhanget) marginaliserade grupper.

När man öppnar spelvärldens fönster på bred gavel för den fina konsten verkar man helt ha missat att litteraturhistorien och konsthistorien är fylld av praktsvin, vars kommentarer om kvinnor, judar och utsatta minoriteter får Tim Sorets twittrande att framstå som det är Anita Sarkeesians betydligt mer feministiska syster som varit framme.

När man ropar efter bojkott för att Soret inte gillar den senaste tidens feminister verkar man ha missat att en av huvudpoängerna med konsten är att den ska vara upprörande, omskakande, provocerande och obekväm.

Ser vi The Last Night som en ren underhållningsprodukt så kan vi mycket väl uppmana till bojkott, ungefär som vi skulle bojkotta en ICA-handlare som gjort rasistiska uttalanden, men om vi ser The Last Night som ett konstverk så blir situationen betydligt mer komplicerad.

Det är inget märkligt att någon skriver en roman som handlar om en framtida feministisk diktatur, så varför skulle det vara något konstigt med att någon gör ett spel på samma tema? Eller att det skulle kunna vara intressant och uppfriskande att spela ett sådant spel? Att spela eller läsa om något som inte är politiskt korrekt för stunden?

Man vill gärna tro att om den fina konsten bara tar över spelvärlden så kommer alla spel enbart att innehålla transsexuella karaktärer, men verkligheten ser inte riktigt ut så. Konst handlar om estetisk höghet, inte att ha rätt politisk åsikt. Vad som är estetiskt tilltalande och vad som för dagen är politiskt korrekt är sällan samma sak.

Bara för att det går att göra en film som handlar om Hitlers väg till makten eller skriva en roman om en pedofils desperata jakt på mellanstadiebarn, så menar jag inte att det nödvändigtvis vore önskvärt att man gör spel på samma tema. Spel är till skillnad från andra medium interaktiva, vilket skapar en något annorlunda situation. Men jag menar att om man bestämmer sig för att spel är konst, så måste man också acceptera att det släpps spel som går helt och hållet emot ens egen politiska och moraliska världsåskådning. Att det görs spel som har ”fel” åsikt, vare sig det är medvetet från skaparna eller inte.

Och att man måste vara beredd på att de ekonomiska svin som redan finns i spelvärlden kommer att följas av de konstnärliga svinen, som lärt sig att de kan behandla andra människor som skit för att det alltid finnas andra människor som älskar deras konst som står på tur för att också bli behandlade som dynga.

Och ja, grafiken ser helt fantastisk ut.

Årets co-op: A Way Out

EA hade kanske inte så mycket mer än sport att visa upp (och det är inte fy skam) på sitt för-E3-spektakel, men varje år visar de upp ett nytt svenskt indie-spel och i år kom turen till Josef Fares A Way Out. Ett spel helt byggt på co-op på delad skärm är vi inte bortskämda med. I spelet ska du, och din kompis, fly från ett fängelse, och när ni flytt från fängelset ska ni fortsätta att fly.

Josef Fares första spel Brothers: A Tale of Two Sons är ett spel som vissa älskar och andra hatar, så det ska bli intressant att se om A Way Out delar spelvärlden på samma sätt. Jag är i alla fall väldigt sugen på att fly från det hårda livet i fängelset tillsammans med en kompis nästa år.

Årets e-sport: Splatoon 2

För att ett spel ska vara njutbart att titta på som e-sport krävs det tre saker:

1) Det ska vara lätt att begripa vad som händer och varför det händer.

2) Det ska vara spännande, och inte ha en massa utdragna partier där inget händer.

3) Det ska inte kännas som att man tittar på ett TV-spel utan som att man tittar på ”något annat”.

Under E3 hade Nintendo tre turneringar av mer eller mindre jippoartad karaktär: Splatoon 2, Pokkén Tournament DX och ARMS.

Pokkén Tournament var inte så jätteroligt att titta på. I grund och botten är det ett rätt traditionellt 3D-fightingspel, med allt vad de innebär, men det är lättare som åskådare att titta på när två mänskliga varelser slåss än när två Pokémon slåss. Det är enklare att förstå vad den mänskliga kroppen gör än vad en snurrade Pokémon håller på med. Mest av allt bestod matcherna av att den ena spelaren gjorde en massa specialattacker med en massa ljuseffekter och den andra blockade, och den andra spelaren gjorde en massa specialattacker med en massa ljuseffekter och den första spelaren blockade.

ARMS var betydligt roligare att titta på, inte minst av den enkla anledningen att det var betydligt enklare att förstå vad som hände och varför. Med tanke på att deltagarna knappt hade testat spelet innan kan man tänka sig att det blir ännu roligare, och ännu mer spännande, när proffsspelarna lärt sig alla finesser och taktiker.

Roligast att titta på var dock Splatoon 2. Trots att jag aldrig har spelat det första spelet, eller tittat på någon match från det spelet, är uppenbart vad spelarna gör och varför de gör som de gör. Två lag om fyra spelare och en massa färg som ska täcka banan, och fyra olika spellägen. Lätt att hänga med och lätt att förstå.

Matcherna böljar också fram och tillbaka, och en comeback är alltid nära, så inte förrän ända i slutsekunderna kan man säga vem som ska vinna.

Dessutom, och det här är det viktigaste av allt, att titta på Splatoon 2 känns inte som att titta på ett TV-spel, utan som ”något annat”, något eget.

När jag tittar på Pokkén-turneringen glömmer jag aldrig att det är ett TV-spel jag tittar på. Allt är så… TV-spelsaktigt. ARMS är lite bättre, lite mer något helt eget, men med Splatoon 2 dras jag med till en helt annan värld. Jag tittar på en tävling i ”Splatoon 2” och inget annat. Det är inte så att jag får för mig att det som händer är på riktigt, men det som händer är något riktigt, något viktigt, något som är spännande och där utgången har en betydelse.

Efter Ultra Street Fighter IV är Splatoon 2 den roligaste e-sporten jag tittat på. Dessutom är det mitt för tillfället mest efterlängtade spel. Gott så.

Årets spel-vi-inte-visste-att-vi-måste-ha: Mario + Rabbids Kingdom Battle

När mötet mellan Nintendos Mario-gäng och Ubisofts galna kaniner läckte i förväg trodde de flesta att det handlade om något slags minispels-samling eller någon annan form av multispelar-kaos. Istället visade det sig bara ett turordningsbaserat taktiskt äventyr.

Även om de flesta ryckte på axlarna åt Mario + Rabbids Kingdom Battle-ryktet före E3, så charmade spelet de flesta under presentationen av spelet på E3 och hamnade högt upp på många önskelistor efteråt. Det såg vi inte komma i förväg.

Årets precis-vad-vi-önskade-oss-fast-tvärt-om: Monster Hunter: World

Innan E3 utannonserades Monster Hunter XX till Nintendo Switch. Dock bekräftades det bara att spelet skulle släppas i Japan. Många trodde därför att spelet även skulle bekräftas för resten av världen under E3. Istället avtäckte man Monster Hunter: World. Till PS4, Xbox One och PC. Precis vad Switch-ägarna ville ha! Fast… inte alls.

Årets bästa spel som vi inte såg till: Hellblade: Senua’s Sacrifice

Vissa spel får inte den uppmärksamhet på E3 som man förväntar sig. En del spel drunknar i den stora spelfloden, och andra håller sig för fina för att ens visas upp. I år avstod till exempel NHL 18 från att närvara på EAs föreställning, och visade inte upp sig förrän veckan efter E3.

Hellblade: Senua’s Sacrifice är det lovande actionskräckspelet från Ninja Theory, studion bakom Heavenly Sword, Enslaved och DmC: Devil May Cry. Deras specialitet är tredjepersonsaction och att deras spel blir underskattade och inte säljer så mycket som de förtjänar. Hellblade verkar ha mer fokus på skräck och mindre fokus på action än deras tidigare spel, men som tidigare är det stort fokus på att låta en stark berättelse vara ryggraden som går genom spelet.

På Youtube finns en intressant och underhållande bakom-kulisserna-serie som hittills har kommit upp i tjugoåtta, fem till tio minuter korta, avsnitt. Det kan vara den intressantaste dokumentärserien om skapandet av ett spel som jag har sett.

Trots att teamet bara består av femton till tjugo personer och de har en starkt begränsad budget så är deras mål att skapa ett spel som har samma produktionsvärden som ett påkostat AAA-spel. Det är fascinerade att följa hur söker att hitta alternativa lösningar som är mycket billigare, men lika effektiva, som de som de rikare och större studiorna använder.

Ett sätt att tjäna pengar är förstås att låta studions videoredigerare spela huvudrollen i spelet. Det är kul att följa hur Melina Juergens går från att vara en enkel stand-in i de första avsnitten, till att bli spelets stora stjärna i de senare, när de insett vilket intressant ansikte hon har och vilka skådespelartalanger hon bär på.

Då Hellblade: Senua’s Sacrifice är något så riskfyllt som ett vikingaspel om psykisk ohälsa känns det som om spelet skulle kunna bli allt från ett magplask till ett fullträff. Då spelet släpps redan i augusti ska det förhoppningsvis inte helt komma i skuggan av det nya God of War som det delar estetik och spelupplägg med.

Är du det minsta intresserad av bakom-kulisserna-skildringar av spelskapande så bör du ta e titt på den här dokumentärserien. Och spelet… Jag har alltid varit förtjust i deras tidigare spel, så jag hoppas stenhårt på det här!

Årets mest saknade: De exklusiva nya spelen

Förhandssnacket handlar alltid mest om vilka nya spel som kommer att utannonseras. Läser man listor över vad spelarna önskar sig så är det framför allt uppföljare och åter uppföljare, men roligast är det naturligtvis när det kommer helt nya spel, som kan bli nya spelserier. Det var inte mycket av den varan på årets E3.

Nintendos utannonseringar – Metroid, Pokémon, Kirby, Yoshi – gjorde många glada, men särskilt nya kan inte dessa spelserier sägas vara. Sony visade i princip bara spel som varit utannonserande sedan förra årets E3. Och Microsofts förväntade bombmatta av nya spel som skulle visa upp varför Xbox One X inte bara är världens mest avancerade men även världens bästa konsol, blev det ingenting med.

Nintendo brukar mest bara köra på sina klassiska spelserier och Sony hade redan så många storspel utannonserade, så deras brist på nya spel var inte så förvånande, men Microsoft gjorde mig besviken. Microsoft har under den här generationen inte lyckas lansera en enda ny framstående spelserie. Inte en enda. När Aaron Greenberg, general manager för Xbox Games Marketing, efter E3 påpekar att Xbox den här generationen fått minsann både Ryse och Sunset Overdrive inser man hur illa det verkligen står till.

Med tanke på att Xbox 360 är min favoritkonsol genom tiderna är det rejält fiasko att Microsoft inte har fått mig att köpa en Xbox One, X eller inte. När kommer de nya exklusiva spelen?

Årets knasigaste: Super Mario Odessey

En person som inte vet någonting om spelvärlden skulle mycket väl förstå varför spel som Call of Duty: WII och Star Wars Battlefront II är mainstream. Det är andra världskriget och Star Wars, inget konstigt att det lockar många spelare. Men en person som aldrig matats med Marios vansinniga världar och äventyr sedan barnsben – hur skulle den personen reagera på ovanstående trailer? Okej, vi har en fet rörmokare som besätter en dinosaurie och hans mössa är levande och – what?!

Efter hundratals mer eller mindre knasiga Mario-spel trodde vi att vi vant oss med alla tokigheter som spelvärldens störste ikon har råkat ut för. Att vi blivit avtrubbade. Super Mario Odessey visar att vi hade fel.

Årets bästa film: Spider-Man

Är det ett spel? Eller är det en film? Med ett par minuters mellanrum kommer det upp en klassisk Playstation-knapp-ikon på skärmen och man får trycka på en knapp, så det borde var ett spel. Men… Nej, det är nog en film trots allt.

Årets spel: Metroid Prime 4

Vi fick inga spelsekvenser. Inte ens en trailer. Knappt en teaser. Inte mycket mer än en titelskärm. Räckte det? Ja, det räckte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s