”Det kommer inga spel till Nintendo Switch.”

Många har klagat på bristen på kommande spel till Nintendo Switch under dess första år. För att ta ett exempel kan vi titta närmare på Switch-paneldiskussionen i senaste numret av LEVEL. Här talar Daniel Eyre om ”den pinsamma, ärligt talat ofattbara bristen på nya spel under releaseåret”. Tobias Bjarneby är snällare, men konstaterar om Switchen att ”dess största problem” vid sidan om det höga priset är ”detta dåliga spelutbud”. Peter Ottsjö pratar om att ”det skrala utbudet, det svala intresset från externa utgivare” visar att Nintendo ”inte lärt sig någonting”. Pär Villner konstaterar att ”det hade gärna fått finnas fler spel”. Men ställer också frågan ”finns det någon om ska visa mig en konsol i modern tid som på releasedagen haft en komplett uppsättning bra spel?”

Det är en bra fråga, Pär. Hur är det egentligen med ”den pinsamma, ärligt talat ofattbara bristen på nya spel” till Switch i jämförelse med andra konsoler? Kommer det verkligen ovanligt få högprofilspel till just Switchen under dess första år?

Det enklaste sättet att svara på denna fråga är att jämföra Switchens tio första månader (mars-december 2017) med de tio första månaderna hos deras konkurrenter Playstation 4 och Xbox One.

Under Nintendo Switchs första tio månader kommer följande exklusiva storspel att släppas:

The Legend of Zelda: Breath of the Wild, Mario Kart 8 Deluxe, Splatoon 2, ARMS, Fire Emblem Warriors, Xenoblade Chronicles 2 och Super Mario Odyssey.

Under Playstation 4s första tio månader släpptes följande exklusiva storspel:

Infamous: Second Son, Killzone Shadow Fall, Resogun och The Last of Us: Remastered.

Under Xbox Ones första tio månader släpptes följande exklusiva storspel:

Dead Rising 3, Killer Instinct, Forza Motorsport 5 och Titanfall.

Medan alla fantaster av Tvillingkonsolerna får en stund på dig att jämföra dessa uppställningar spel och övertyga sig själva om vilka som är mest imponerande, så spelar jag lite Breath of the Wild:

C7C3UcOU8AAhutM.jpg large

”Men tredjepartsspelen då!” protesterar Hardcore-postaren nu. ”Multiformatspelen! Där är Switch mycket sämre! Det kommer inga tredjepartsspel alls till Switch, och jättemånga till Playstation 4 och Xbox 360! Det vet alla!”

Okej, låt oss testa den teorin.

För att förhålla mig neutral i frågan om vilka spel som är värda att äga och inte, så räknar jag alla de tredjepartspel som kom under de första tio månaderna till Playstation 4 och Xbox One och som fått betyget 75% eller mer på Metacritic. (75% är gränsen för att ett spel ska räknas som allmänt uppskattat.)

Svaret är…

Playstation 4: 52 stycken.

Xbox One: 29 stycken.

Att i förväg veta vilka spel till Nintendo Switch som kommer att få mer än 75% på Metacritic låter sig naturligtvis inte göra. Men om vi stryker samtliga kommande Switch-spel som inte redan släppts till något annat format, och struntar i alla kommande återutgivningar av klassiker (inklusive de Neo Geo-spel som redan släppts till konsolen) och enbart koncentrerar oss på spel som redan släppts till Switchen och på de kommande spelen till Switch som fått mer än 75% procent till något annat format får vi följande resultat:

Nintendo Switch: 33 stycken spel.

Medan alla fantaster av Tvillingkonsolerna får en stund på sig att jämföra dessa siffror och komma fram till hur de ska förhålla sig till dessa fakta, så tittar jag på en Mario Kart 8 Deluxe trailer:

nswitch_mariokart8deluxe_08_mediaplayer_large

Till sist kan vi bara påminna oss om att det fortfarande är tre månader kvar till E3, och vi har ingen aning om vilka Switch-spel som kommer att avtäckas där och släppas i höst och vinter.

Det kommer inga spel till Nintendo Switch.” Eller hur?

Källor:

All Playstation 4 Video Game Releases – Metacritic

All Xbox One Video Game Releases – Metacritic

All Nintendo Switch Video Game Releases – Metacritic

List of Nintendo Switch games (Wikipedia)

Vidare läsning:

Who needs games: PlayStation 4’s first year (Eurogamer)

Don’t call it a comeback: Xbox One’s first year (Eurogamer)

Inledningen: The Legend of Zelda – Breath of the Wild

Breath of the Wild är en resa som blir härligare ju mindre du vet om den i förväg, så därför ska jag inte i detalj gå in på min första vecka med spelet. Istället ska vi prata om känslor.

Parallellt med min återkomst till spelvärlden har gett mig på projektet att titta igenom min samling av Studio Ghibli- och Disney-filmer. Det finns en speciell magi, en specifik känsla av äventyr, utsatthet, hjältemod och upptäckarglädje i de bästa Ghibli- och Disney-filmerna. Den känslan finns också i Breath of the Wild.

C7DMFlhU0AALYF-.jpg large

De sex första timmarna av The Legend of Zelda: Breath of the Wild bjuder egentligen inte på något nytt. Vi har fightas i andra spel, vi har jagat i skogen, vi har löst pussel, vi har samlat på krimskrams, vi har lekt alkemist, och vi har många gånger förut vandrat genom och upptäckt en öppen värld. Det Breath of the Wild gör bättre än något annat spel är att det sätter ihop dessa delar till en sömlös helhet, till en trovärdig värld som är laddad med spänning. Ett land där man aldrig kan vara helt säker vad som väntar bakom nästa hörn. Ett land där man kan testa och pröva nya tekniker och taktiker, och manipulera och leka med omgivningen förmodligen hur länge som helst.

Att det är bara din fantasi som sätter gränserna är en sliten kliché, men i Breath of the Wild verkar fantasin inte ha några gränser, varken hos spelarna eller spelet.

C7DL7PTU0AAJSRE.jpg large

Upptäcktsfärden Breath of the Wild en ren spelupplevelse. Och då är det inte ens ett fyra timmar långt spel, utan ett som förmodligen kommer att räcka i hundra. Det är lätt att missförstå begreppet Rent Spel, och tro att det enbart handlar om spel som är helt fokuserade på gameplay. Men Rent Spel är ett spel som har ett syfte, som vill uppfylla ett specifikt behov hos spelaren, och som sätter in alla sina krafter på detta syfte, utan att låta sig missledas av onödiga inslag.

Breath of the Wild är mångfacetterat, komplext och innehåller massor av föremål, vapen, uppdrag och sätt att manipulera omgivningen. Men trots denna flodvåg av inslag redan i de sex första timmarna blir man aldrig överväldigad eller förvirrad.

Ett mångfacetterat och brokigt spel således kan också vara rent; något som Breath of the Wild med all tydlighet visar. Jag kunde knappast valt ett bättre spel att vara det första jag skriver om på min blogg, då det visar med all tydlighet hur rikt och mångsidigt ett Rent Spel kan vara.

C7DMURFVoAAOTrn.jpg large

Spelets värld förlorar aldrig sin magi, eller sin intensiva känsla av liv, även om man passerar många gånger genom samma omgivning. Även om kartan naturligtvis blir bekant på ett sätt efter ett par besök på en plats, fortsätter den att vara obekant och främmande på samma gång. Det finns något okänt, något ogripbart, något som inte till fullo går att förstå annat än med sina känslor under ytan i Breath of the Wild.

Spelskaparna har inte varit rädda för att inspireras av andra spel. Bara de två första timmarna bär tydliga spår av Metroid Prime, Portal och Minecraft. Och sämre förebilder kan man ha. Men förebilderna tillåts aldrig ta över, utan de länsas på precis det innehåll som Breath of the Wild behöver för att kunna vara ett underbart spel. Och allt eftersom blir spelet allt mer som den upplevelse jag förknippar med Zelda, även om jag under mina första sex timmar aldrig egentligen känner igen mig från något Zelda-spel jag spelat tidigare.

C7C3xifVoAA-7_V.jpg large

Även om spelet inte kommer att bli en lika stor hit på Youtube som Minecraft kommer nätet säkert att svämma över av filmer på nätet där folk uppfinner knasiga sätt att strida på, och där de manipulerar och lekar med omgivningarna på de mest fantasifulla sätt. Breath of the Wild är ett sådant spel där man kan springa omkring i skogen och bara kasta bomber på träd, bara för att det är så kul. Och ibland blir man till och med belönad med en hemlighet för sin lekfullhet.

C7DMhEvV0AA3UQE

En inledning är en inledning och det är mycket kvar av spelet att upptäcka. Men Breath of the Wild kunde knappast ha fått en bättre början. Storyn tillåts aldrig ta över, och den story vi får är stark och fokuserad och hela tiden i balans med spelmomenten och världen. En stor del av ett spels succé beror på hur mycket spelet lyckas motivera spelaren, och jag har knappast varit så motiverad i en öppen värld förut. Inte i sex raka timmar i alla fall.

C7C2vF9UwAAj-t-.jpg large

Mycket av min fascination beror naturligtvis på att jag nu gör comeback i spelvärlden efter en längre tids frånvaro, men jag är en person som väldigt lätt blir uttråkad, och så lite uttråkad som jag blir av att spela The Legend of Zelda: Breath of the Wild var många spel sedan jag senast blev.

Sleep Mode – drömmen som blev sann

Den bästa som hänt i spelvärlden under mina frånvaro från spelandet är tillkomsten av Sleep Mode (Switch)/Rest Mode (PS4). Det är en dröm som jag har haft sedan början av 2000-talet, en spelmässig funktion jag verkligen saknade när jag första gången handlöst kastade mig in i spelvärlden.

När jag tittade på film var det bara att stänga av DVD-spelaren när som helst, och när jag slog på den igen fortsatte filmen att spela exakt där jag hade slutat. Men med TV-spel var det annorlunda. Först ska spelet ladda i en halv minut. Sedan kommer utgivarens namn, spelstudions namn, namnet på spelet, namn är diverse middleware som använts, plus ytterligare mer eller mindre fantasifulla namn på företeelser och ting som man inte ens visste vad det var. Sedan är man äntligen framme i huvudmenyn. Nu väljer man att ladda in en sparning, och spenderar en stund med att försöka lista ut vilka av alla sparningarna som var den sista. Sedan ska spelet ladda i en halvminut till. Till sist får man äntligen spela. Inte sällan var dock senaste sparpunkten en tio-femton minuter från där man faktiskt slutade spela, så man får börja med att spendera tio minuter med att bara komma så långt som man faktiskt hade kommit förra gången.

De tiderna är för alltid förbi. Med Nintendo Switch behöver du bara stänga av maskinen mitt i ett spel, och när du slår på dem igen, tar det inte fem sekunder innan du är inne i spelet igen, precis där du slutade sist.

När Rest Mode avtäcktes till Playstation 4 blev jag alldeles till mig, att min gamla dröm äntligen har blivit verklighet. Och när jag nu slutligen använder funktionen till Switchen blir jag rörd och tårögd.

Tänk att verkligheten äntligen har kommit ikapp den dröm jag hade i början av 2000-talet. Framtiden är slutligen här, och det är underbart med en funktion som verkligen kommer bara att göra mitt spelande lättare och mer lustfyllt.

Jag tackar Gud (och Nintendo och Sony) för Sleep Mode/Rest Mode.

C64F2U6UwAAcm3Z.jpg large

Nintendo Switch: Kärlek och hat

Efter fem dagar med Nintendo Switch är min upplevelse att Nintendo älskar hårdvara, älskar spel och hatar sina kunder.

Så länge man spelar är maskinen fantastisk. När jag öppnade förpackningen blev jag förvånad över hur stor maskinen var. Förhandssnacket har handlat mycket om hur liten maskinen var, så jag blev överraskad över hur härligt stor skärmen faktiskt var.

Knapparna och spakarna är mindre än vad som är sedvanligt på en handkontroll, men det har inte inneburit något problem för mig när jag spelat. Allting sitter där det ska, och Link är en fröjd att styra. Plus- och minusknapparna kanske är något småkrångliga att komma åt, men det är också det enda. Skärmen är ljuvligt skarp, och grafiken är det inget fel på, definitivt avancerad nog för en bärbar maskin.

Fotofunktionen är utmärkt, och det är enkelt att posta sina bilder man tagit på spelen på Twitter. Och Sleep Mode är en dröm; att direkt man slår på konsolen kunna fortsätta spela exakt där man slutade förra gången är en underbar ny standard i spelvärlden.

img-04

Det är när man inte spelar som maskinen är något av ett skämt. Det finns inga gamla Nintendo-klassiker att ladda ner, inga mediaappar som Netflix och Spotify, vänner-systemet är uselt och man kan inte betala med PayPal i onlinebutiken.

Det känns som att hundra personer har hårdtestat hårdvaran, hundra personer har hårdtestat Zelda så att det ska vara perfekt, och tre personer (rätt ointresserade på köpet) har fått sköta operativsystemet och resten av innehållet.

C6zTCeaVwAAGH9P.jpg large

Har någon på Nintendo ens testat att använda vänner-systemet i praktiken? Man kan inte ens skriva en bio eller skicka med ett meddelande när man skickar iväg en vänner-förfrågan. Lägg till att ens namn bara kan innehålla högst tio bokstäver, och att man kan ändra namnet när som helst, och kaoset är ett faktum.

Säg att du får en vänner-förfrågan från en ”Peter”. Vilken Peter är det? Är det en arbetskamrat, en Twitter-följare, eller en släkting som vill bli vän med dig? Har inte Peter X mailat dig och berättat att han ska skicka en vänner-förfrågan just klockan ett så vet du inte vem det är.

Och tänk när du samlat ihop en femtio-sextio vänner på listan, och du har tre olika ”Peter”, och du har ingen aning om av dem som är vem.

Jag köpte en PS4 strax innan Switchen och skillnaderna när det gäller innehåll är otroliga. Okej, PS4:an har funnits i tre år och Switchen är helt ny, men Nintendo har haft sedan 2006 på sig att snickra ihop ett vettigt konto- och vänner-system, så att de nu erbjuder något som hade varit pinsamt bristfälligt redan på Gamecube-tiden är obegripligt. Bara en sådan sak som att menyerna i PS4:an är på svenska, medan de är på engelska i Switchen visar att Nintendo inte är så engagerade i frågan.

C6on4ncVoAASfwN.jpg large

Jag är helt för att man lanserar en konsol som en renodlad spelmaskin, och väntar med mediaappar som Netflix och Spotify tills att maskinens rykte som spelmaskin (och inte en surfplatta) har satt sig i folks medvetande. Men. Ska man lansera en maskin som en renodlad spelmaskin måste det finnas spel till den. Man kan inte lansera en maskin som en renodlad spelmaskin och det bara finnas åtta spel i onlinebutiken. Om det fanns hundra NES och SNES-klassiker tillgängliga från start till en billig penning vore det en annan sak. Då fanns ingen anledning att ropa efter Netflix. Men att lansera maskinen utan spel och utan Netflix är knasigt.

Kan man acceptera att den verkliga Switch-premiären är i höst, och att operativsystemet för tillfället befinner sig i något slags Early Access-stadium, är det en fantastisk maskin. Zelda är precis så magiskt som alla säger. Efter fyra timmar med spelet känns det redan som en självklarhet att det kommer att kvala in på min topp-tio-bästa-spelen-någonsin när jag klarat det. Men förväntar man sig en komplett underhållningsmaskin så får man vänta till spelen har kommit, tills att Netflix och Spotify kommit, och tills att Nintendo har kraftigt uppdaterat operativsystemet och vänner-systemet.

Vi älskar ju er Nintendo, så varför hatar ni oss?

Switch tar det bärbara spelandet in i vardagsrummet

Inför premiären av Nintendos nya konsol har mycket av snacket fokuseras på att Switchen ska bli den maskin som tar den stationära konsolupplevelsen till det bärbara spelandet. Jag undrar om inte Switchens främsta bedrift istället blir den motsatta – att den tar det bärbara spelandet in i vardagsrummet.

De senaste åren har Tvillingkonsolernas spel gått mot allt pompösare grafik, allt mer spektakel och allt öppnare världar. Element som lokal multiplayer och rent spel har det blivit allt mindre intresse för. Viktigare med flådiga mellansekvenser som gör sig bra i trailers.

nswitch_puyopuyotetris_08_mediaplayer_large

Att göra ett bärbart spel är annorlunda från att göra ett stationärt. Du kan inte börja spelet med en femton minuter lång filmsekvens, och det måste finnas täta sparställen, helst ska man kunna spara när som helst. Spelet ska helst vara lika roligt i fem-tio minuter långa sessioner på bussen, som det är att spela i en timme eller två i hängmattan.

Med Switchen så satsar Nintendo på rena spel. Såväl deras egna storspel som indiespelen som kommer till konsolen förefaller av förhandsinformationen befriade från trams för att istället fokusera på att vi ska spela, gärna i lokal multiplayer.

nswitch_mariokart8deluxe_11_mediaplayer_large

Det enda spelet som ens påminner om att vara ett AAA-spektakel är The Legend of Zelda: Breath of the Wild, men även här verkar det som om allt fokus ligger på att spela, att interagera med en spännande värld, att vi som spelare har makten över spelet i vår hand.

Även tredjepartspelen till Switchen är handplockade för att bjuda på rent spel. I spel som Super Bomberman R, Puyo Puyo Tetris, Disgaea 5 och Skyrim är det spelandet som står i fokus.

nswitch_superbombermanr_01_mediaplayer_large

Nintendo bjuder inte på den mest kraftfulla konsolen den här gången heller, och kanske kan det än en gång bli nyckeln till en Nintendo-konsols framgång. När vi inte kan fokusera på den mest tekniskt framstående grafiken och de flådigaste mellansekvenserna får vi istället fokusera på själva spelandet.

Kommer Switchens väg till succé vara de rena spelen? Allt tyder på det.

Välj inte fel på Playstation Store

Länge har spel på skiva släppts i en Special Edition-version, med en artbook, en soundtrack-CD och kanske en mer eller mindre fin actionstaty. Men nu för tiden släpps även den nedladdningsbara versionen i en Special Edition-version. Ofta är bonusen ett season pass, så man får ladda ner alla kommande DLC-paket. Allt man behöver göra är att pynta ett par hundringar extra mot standard utgåvan. Och då det blir billigare att köpa Special Edition-paketet än att ladda ner spelet och ett season pass eller DLC separat kan det vara en god affär.

Köper du Battlefield™ 1 Deluxe Edition får du dock inte med det maffiga season passet, men du får något mycket bättre: Lawrence av Arabiens häst!

Va, den Lawrence av Arabien?! säger du.

Just den Lawrence av Arabien! säger jag.

Och jag får hans häst?! säger du.

Ja! säger jag.

För bara tvåhundra kronor?!

Ja, för bara tvåhundra kronor för du spela med Lawrence av Arabiens häst i multiplayerläget!

Glöm Legolas och Järvsöfaks, det här är Lawrence av Arabiens häst vi pratar om! Lawrence av Arabien kunde det här om hästar, han var praktiskt tagen uppväxt på hästryggen. Och på kamelryggen. Kamelen får du tyvärr inte med i paket, men Lawrence kära springare får du.

Tänk vad snopna dina vänner kommer att bli! De snåla jävlarna som bara har köpt standardutgåvan av Battlefield™ 1, och här kommer du mitt i striden ridandes på Lawrence av Arabiens muthafuckin’ häst, och dina vänner bara ”shit, vad är det som händer?!”

”Vad är det för ståtlig hingst?!”

”Vad tusan har vi gått miste om?!”

”Vad är det som händer?!

Glöm Jolly Jumper, Hero och den där hästen som Damon Wayans rider på i slutscenen av The Last Boy Scout. Det här är en riktig kuse. En riktig springare, vald och tränad av Lawrence av Arabien själv. Det här är ingen påhittad häst från någon gammal serietidning. Den här hästen har levat, den har sprungit över öknen, den har druckit vatten, den har legat i skuggan av ett gammalt träd och sovit sin välförtjänta sömn efter Lawrence av Arabiens senaste äventyr.

Vad skulle Lawrence av Arabien ha varit utan sin häst? Som Helan utan Halvan. Som Romeo utan Julia. Som Tintin utan Milou och Kapten Haddock. Det här är the stuff of legends. Det här är nittonhundratalets kanske snabbaste, vackraste, tryggaste, snällaste och mest pålitliga krake.

Och den kan bli din för bara tvåhundra kronor!

Pippi hade slaktat Lilla Gubben om hon fått händerna på Lawrence av Arabiens häst. Zolas häst hade sprungit åt andra hållet om den känt lukten av denna ståtliga springare. Oden hade skickat Sleipner på avel och tagit över den här kusen om den hade levat på hans tid.

Vem bryr sig om ett season pass – fyra paffiga DLC-paket lika stora som själva spelet? När vi kan få Lawrence av Arabiens mathafukkin’ häst för bara två hundra pix!

Hästens rustning ingår inte.

Leorio-intervjun: Nintendo Switch

Men käre Leorio, varför är du så upphetsad över Nintendo Switch? Prestandan är en flugskit i jämförelse med PS4 och Xbox One, för att inte tala om Playstation Pro och Xbox Scorpio. Är det här verkligen något att ha?

Nintendos egna spel ser fantastiskt snygga ut, så grafiken är det inget fel på. Dessutom kommer jag främst att använda den som bärbar maskin, och där konkurrerar den inte med PS4 och Xbox One. Och som alltid är det spelen, och inte hårdvaran som är det viktigaste.

Spelen ja. Bland dina mest efterlängtade spel finns Stardew Valley och Disgaea 5 redan till PS4, Breath of the Wild är ett Wii U-spel, Skyrim är ett sex år gammalt Xbox 360-spel, och Splatoon 2 och Mario Kart är konverteringar av två Wii U-spel. Bara gammal skåpmat!

Jag skulle inte kalla Stardew Valley och Disgaea 5 för gammal skåpmat; det är i högsta grad aktuella spel. Dessutom får jag dem bärbara och det kan inte PS4 bjuda på. Att Breath of the Wild även kommer till Wii U gör knappast spelet sämre. Skyrim har jag länge varit en dröm att få spela bärbart, så att detta blir verklighet med Switchen är både överraskande och glädjande! Och då jag aldrig spelat något Wii U-spel är Splatoon och Mario Kart 8 helt nya för mig. Det finnas en massa andra Wii U-spel som jag också vill ha till Switchen, så låt konverteringarna komma bara!

Fast vill du spela Disgaea bärbart, så är det ju bara att skaffa en Vita – både trean och fyra finns till maskinen – och så får du dina favoritspel Persona 3 och Persona 4 bärbart också!

Det är klart att det lockar med bärbara Persona-spel, men det är också det enda som väcker några känslor med Vitan. Jag inte om det är ytligt eller inte, men när man köper en konsol är det viktigt att den har en positiv känsla. Och det känns som att Switchen kommer att göra succé, och bjuda på saker som vi inte alls har väntat oss. Jag gillade rörelsekontrollen till Wii, men tyckte den var alldeles för inexakt. Enligt rapporter fungerar rörelsekontrollen mycket bättre till Switchen, och det låter lockande!

Wii, ja. Har inte din Wii mest stått och samlat damm sedan du köpte den? Och Wii U köpte du inte ens. Eller en 3DS. Är det verkligen läge att hetsa upp dig över en ny Nintendo-konsol? Har du inte lärt dig läxan?

Det är sant att jag inte spelat så mycket Wii sedan jag köpte den. Men det beror mest på alla de fantastiska spelen till min Xbox 360, och inte på att det är något fel med Wii:n. I själva verkligen är jag säker på att jag kommer att spela mera Wii efter att jag köpt min Switch än jag gjorde innan, då Nintendos egna spel till Switchen rimligtvis kommer att skapa sug för ännu fler Nintendo-spel. Och jag har tjugofem Wii-spel i hyllan som jag inte klarat, så det finns en del att upptäcka!

Anledningen till att jag inte köpte en Wii U berodde inte på spelen, som många verkar vara helt ljuvliga, utan på handkontrollen som är en hemsk, hiskelig tingest. Jag vill inte röra vid den, jag vill inte spela med den. Men Switchen ser fantastiskt läcker ut. Så fort jag ser en bild av den vill jag gripa tag i den och spela på den, så det här är en annan potatis!

Att jag aldrig köpte en 3DS beror på att jag är helt ointresserad av 3D. Visst kan man köra spelen utan 3D, men att köpa en maskin och sedan inte använda maskinens främsta feature känns konstigt. Switchen däremot har många features, men inget som på förhand känns som en gimmick. Att man sömlöst kan växla mellan bärbart och stationärt är ingen gimmick, utan en dröm! Jag kommer främst att använda maskinen bärbart, men att även kunna spela på TV:n är en jättestor bonus.

Men senare i vår ska du köpa en Playstation 4. Då kommer väl din Switch att samla damm så fort du klarat Breath of the Wild?

Som sagt, jag kommer främst att använda Switchen som är bärbar maskin, och där kommer inte min Playstation 4 att kunna konkurrera. Remote Play tänker jag inte syssla med.

Du tjatar om att den är bärbar, som om det vore något nytt med en bärbar maskin. Är det verkligen någon slags ursäkt för all skåpmaten bland spelen? Går vilka gamla, föråldrade spel som helst bra för dig, bara de är bärbara?

Jag skulle inte uttrycka mig så, men det ligger en sanning i vad du säger. Just nu spelar jag Super Mario Bros 3 och Super Mario World på min Gameboy Advance SP och jag njuter i fulla drag. Dessa spel är perfekta i bärbart skick, men jag skulle knappast spela dem om jag hade dem till en stationär maskin. När jag spelar på min stora TV vill jag ha Uncharted och Gears of War; jag vill ha snygga spel, jag vill ha explosioner, jag vill ha spektakel. Men när jag spelar bärbart vill jag ha spel. Rena spel. Precis det som Nintendo bjuder på. När jag blickar ut över spelutbudet till Switch ser jag inga spektakel. Men jag ser massor av spel. Precis det som jag vill ha i bärbart format. Så ge mig konverteringar och klassiker, ge mig Super Metroid och Chrono Trigger, så jag äntligen får uppleva dessa klassiker. Ge mig ett bärbart Metroid Prime. Och ge mig nya spännande spel. Ge mig det rena spelandet till min nya bärbara maskin.

Men onlinetjänsten verkar i alla fall vara rejält usel – det kan du inte prata bort! Att inte ens röstchatt ingår i maskinen? Är vi kvar på 80-talet – kom igen nu!?

Det är sant att Nintendo verkar ha skapat onlinetjänsten genom att ta det sämsta från PSN och Xbox Live och skippat allt det som är bra, men det finns fortfarande tid för Nintendo att ta sitt förnuft till fånga. Vi ska inte måla fan på väggen innan vi faktiskt testat tjänsten och ser vad den går för. Det är Nintendo som har bollen. Det är de ska måste fixa det här.

Och röstchatt är viktigast i militärspel och några sådana lär vi inte se till Switchen. Ska jag spela online med mina vänner medan vi spelar Mario Kart, så får vi väl chatta via Skype?

Och online i all ära – Switchen är byggd från grunden för lokal multiplayer! Man kan spela två spelare på en bärbar maskin med var sin Joycon. Man kan spela flera spelare med var sin bärbar Switch. Man kan spela flera spelare på delad skärm på TV:n. Det finns massor av möjligheter att samlas och spela tillsammans!

Visst, det låter bra, men hur ofta kommer du verkligen att använda de här funktionerna? Kommer du verkligen någon gång att spela åtta spelare på Bomberman? Du har ju inte ens åtta vänner!

Jaha, sänker vi oss till personangrepp nu? Jag trodde det här skulle vara en seriös intervju!

Bärbara maskiner har alltid haft förmågan att föra spelare samman. Det ser inte ut att bli annorlunda med Switchen. Tvärt om! Och behöver jag någon att spela Snipperclips med, så får jag väl skaffa en flickvän?

Du tror alltså på fullaste allvar att du kommer att få en flickvän bara för att du skaffar en Switch?

Vem vet? Vem vet?

Okej, vi bryter där.

Rent Spels budord

På Rent Spel kommer du aldrig att hitta skvaller och rykten.

Jag kommer inte att posta de senaste bilderna eller den senaste trailern av kommande spel.

maxresdefault

Jag kommer inte att köpa ett spel på dag ett, spela som en galning i två dagar och slänga ihop en recension så snabbt som möjligt för att känna att jag är en av de första i världen.

Jag kommer desto oftare att plocka upp ett omtalat spel som är två-tre år gammalt, njuta av det i ett par veckor eller månader, och under färden skriva om mina reflektioner. Resan kommer att avslutas med en recension och ett eftersnack, byggd på eftertanke och erfarenhet.

signature_takedown_b3

Jag kommer sällan att skriva om kommande spel, men ibland kommer det en och annan profetia om framtiden, framför allt i E3-tider.

Då jag är bättre på att analysera spel än vad jag är att spela dem, så kommer Rent Spel att bjuda på djupa analyser och lite skryt.

unnamed

Rent Spel kommer aldrig att vara först med något, utom sanningen.

Nintendo har gett upp kampen mot mobiltelefonerna

The Switch isn’t going to replace your iPad — it’s a dedicated gaming machine to the point where it won’t have many multimedia functions at launch […] Don’t plan to watch Netflix on the Switch, for instance.”

Källa

Anledningen att Wii U blev ett historiskt fiasko berodde inte på att Nintendo var ur led med tiden, men alldeles för trendkänsliga. De hade sett att allt fler började att titta på sina mobiler och surfplattor samtidigt som de tittade/spelade på TV:n och man beslöt att bygga sin nya konsol på detta fenomen.

new-super-mario-bros-u-tv-commercial

Men Wii U:s handkontroll lyckades aldrig vinna kampen om spelarnas uppmärksamhet. Ett problem var att nu hade spelaren plötsligt tre skärmar att hitta på: TV:n, handkontrollen och mobilen/surfplattan, och det blev en skärm för mycket. Eller två skärmar för mycket om du frågar en icke-smartphone-användare som jag.

När man ser Switchen för första gången är det lätt att tro att det är Nintendos försök att ge sig på mobilerna på deras egen planhalva, att kasta sig huvudstupa rakt i striden mot dem. Istället har Nintendo gjort tvärt om.

comparativa_2000903_650x

(Bild från Gamereactor.se)

Röstchatta i Switchen? Nix, det får du göra i mobilen. Titta på film i Switchen? Nej, det får du göra i surfplattan. Att det finns människor som varken har en smartphone eller en surfplatta bekymrar inte Nintendo. De är ändå så få. Att det finns människor som inte vill släpa med sig en Switch och en smartphone och en surfplatta ner till stranden bekymrar inte Nintendo heller.

Att Nintendo är så noga med att poängtera att Switchen är en ”renodlad spelmaskin” är för att de inser att det är lönlöst att ta upp kampen med de andra handhållna maskinerna. Istället är mobiltelefonerna deras nya bästa vänner.

Nintendo var länge tydliga med att de aldrig skulle utveckla spel till mobiltelefoner, men sedan gjorde de en helomvändning, och nu har vi sett både Pokémon och Super Mario och Fire Emblem till mobiler, och mer är på väg.

super-mario-run-552391

Nintendo har också varit tydliga med att de aldrig ska sluta att tillverka egen hårdvara. Men samtidigt har Nintendo de senaste åren börjat att förbereda sig för en framtid där deras varumärken inte är knutna till en specifik hårdvara. En framtid där det är deras varumärken som är det viktiga och inte hårdvaran som de förekommer på. Som den amerikanske Nintendo-chefen Reggie Fils-Aimé säger i en intervju med Time:

I would say that our thinking has evolved, in that we envision the consumer having a direct experience with our intellectual property (IP) as the core foundation of the company.

Meaning, I want you to love what you’re doing with Zelda, with Animal Crossing, with Smash Bros. Nurturing that love for the IP is the overarching objective.

How we will do that will now be executed in a variety of different ways. It’ll still be executed with a dedicated gaming system or systems. It’ll be executed through mobile. It’ll be executed through licensed merchandise. It’ll be executed in other ways, like what we are doing with Universal Studios. […] It really is all about how you interact with our IP. ”

Förutom att tjäna pengar på de aktuella spelen handlar mobiloffensiven på att göra Nintendos varumärken ännu starkare än vad de redan är idag. Nintendo har spelvärldens mest kända karaktärer i form av Mario, Link, Samus, Pikachu och många flera, och man vill att de ska bli ännu mer kända och älskade. Den nya generationen spelare ska så tidigt som möjligt komma i kontakt med dem. Det handlar inte längre om att kränga en specifik hårdvara, ibland inte kränga någon hårdvara alls, som i fallet med Nintendos temaparker, utom det gäller att sälja in Nintendos karaktärer och världar i så många forum som möjligt.

00000488_01

Då ”alla” har en smartphone nu för tiden ska ”alla” ha ett (eller gärna flera) Nintendo-spel installerat på den.

Men det här är ju inget nytt. Nöjesföretag som Disney har alltid krängt t-shirts och temaparker och dockor och allt mellan himmel och jord. Men den makalösa framgångens med Nintendos Amiibo-figurer har fått upp ögonen på Nintendo att de kan göra pengar på sina mest hängivna fans på ett sätt som de inte riktigt varit medvetna om.

amiibo_full_set

Jag har inget emot att spelföretag gör pengar på dockor och t-shirts och muggar; bättre det än att dra in pengar på tvivelaktiga mikrotransaktioner och överdrivet prissatta onlinetjänster.

Men det är en sak att föra över sina varumärken till mobiler, och dra in pengar och prägla sina varumärken på unga spelare, och en annan att göra sina egna spelmaskiner beroende av en mobil för att du ska kunna spela.

Nintendo är noga med att Switchen inte ska gå att blanda ihop med en PS4 eller en Xbox One. Den ska inte gå att blanda ihop med en mobil eller en surfplatta. Switchen ska stå på egna ben. Den är sin egen maskin. Men när detta ”stå på egna ben” innebär att den kräver att man samtidigt släpar med sig en mobil och en surfplatta för att allt ska fungera som det ska, så har kapitulationen för mobiltelefoneras framfart lett till ett steg i fel riktning.

Switch – den stora revanschen för lokal multiplayer?

Mina vänner och jag älskade Burnout 3, men vi var sura på att bara två spelare samtidigt kunde tampas på delad skärm. ”Men snart kommer Xbox 360,” sade vi, ”och då kommer vi att kunna spela fyra samtidigt! På samma TV!” Men så blev det inte. Burnout Paradise var bara för en spelare. Istället var det skräddarsytt för att man skulle spela med andra online.

Det här är storyn för Playstation och Xbox de senaste båda generationerna. På Gamecuben och original-boxen gick det alldeles utmärkt spela som fyra soldater på delad skärm i Conflict-spelen. När samma typ av militärgäng-på-äventyr-spel kom till den betydligt kraftfullare Xbox 360:n i formen av Battlefield: Bad Company var det plötsligt bara en spelare som gällde. Trots att upplägget och storyn skrek fyra spelare. Anledningen var förstås den maffiga grafiken. Hellre snygg grafik än att fyra vänner kan spela tillsammans, för snygg grafik ser bra ut på promobilder och trailers.

nswitch_snipperclips_05_mediaplayer_large

Att spela flera vänner i samma soffa har knuffats undan, till förmån att en ensam spelare i sin ensamma lägenhet ska spela online med andra ensamma spelare. Det sägs att spelvärlden blir allt mer social, och nog postas det spelbilder och spelvideor i sociala medier som aldrig förr, men spelen har allt mer anpassats för ensamma människor. Det är inte längre din bästa vän som är din bästa vän, utan Let’s Play-spelaren du följer på Youtube. Till och med Halo-serien gav upp lokal co-op i och med femte delen, efter att detta hade varit det främsta sättet att att uppleva serien i alla dess tidigare delar.

nswitch_arms_10_mediaplayer_large

Även Nintendo har gjort sig skyldiga till de hårda tiderna med sin Wii U. Visserligen fanns det spel till maskinen där en spelare kunde använda Wii U-kontrollen och de andra Wiimotes, men att skapa en maskin där bara en spelare kan använda kontrollen som faktiskt är menad för maskinen var ett självmål av Nintendo.

bomberman-inline

Men nu har Nintendo gjort bot och bättring. De är beredda att än en gång staka ut sin egen väg, och har inte missat hur Sony och Microsoft spottat på lokal multiplayer. Switchen är byggd från grunden för att flera spelare kan njuta av den. Mest spännande är den nya variant där två spelare tar var sin Joycon och spelar tillsammans på samma bärbara maskin. Det möjliggör multispelande för två personer var som helst, när som helst, med bara en maskin. Men det mer traditionella upplägget att flera spelare med var sin bärbar maskin samlas och spelar tillsammans stöds förstås också. Liksom att spela flera personer på delad skärm på TV:n.

nswitchds_fastrmx_04_mediaplayer_large

Scenariot att en familj köper en Switch till barnen, men att barnen snart vill ha en varsin Switch för att spela tillsammans är förstås inte en möjlighet som Nintendo har missat. Möjligheten att sälja flera konsoler till en och samma familj är förstås guld för Nintendo, och en av anledningarna till att man satsar på lokal multiplayer.

nswitch_mariokart8deluxe_02_mediaplayer_large

 

Bland spelfloran hittar vi Snipperclips, ett pusselspel där två spelare ska samarbeta. Vi hittar Super Bomberman R, som erbjuder två spelare co-op i storyläget och åtta spelare mot varandra i battle-läget. Vi hittar pusselspelet Puyo Puyo Tetris för fyra spelare samtidigt. Vi hittar F-Zero-substitutet Fast RMX, för fyra spelare på delad skärm. Vi hittar Splatoon 2 och Mario Kart 8 Deluxe, som ska motivera oss att betala för Switchens onlinetjänst, men som också går att spelas lokalt om man lyckas samla ihop ett nog stort gäng. Lägg till att sportspelen kommer att ha fokus på flera spelare tillsammans, och att det kommer flertalet fightingspel som ARMS och Ultra Street Fighter II, och Switchen är en konsol att njuta av tillsammans med en vän eller partner.

puyo-puyo-tetris-4player

Och tänk på att det här bara är konsolens första stapplande steg. Om dessa spel blir succéer, vad kommer vi då att få se härnäst?

nswitch_ultrasreetfighteriithefinalchallengers_04_mediaplayer_large

 

Visst kommer det massor av spel för en spelare, inte minst storspel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Super Mario Odyssey, men fokuset från Nintendo har handlat om att vi ska ha det roligt tillsammans igen. Ett partyspel för två spelare som 1-2-Switch kanske inte tillhör årets hetaste titlar, men Nintendos fokus på lokal multiplayer visar att  tiden då vi satt ensamma framför TV:n och hade det trist snart är över.